Mellan 2002 och 2014 deltog den svenska försvarsmakten i den fredsfrämjande insatsen ISAF i Afghanistan. Försvarsmakten anlitade 40-talet lokaltolkar under denna period för att genomföra uppdraget i Afghanistan.
Dessa tolkar kom att betraktas som landsförrädare av det regeringsfientliga motståndet i Afghanistan till följd av sin tjänstgöring med den svenska försvarsmakten. Hotbilden mot dem bidrog till att Sverige till slut valde att erbjuda hälften av dem skydd i Sverige.
Men hälften av tolkarna, ett tjugotal till antalet, lämnades kvar i Afghanistan. Samtliga efterlämnade tolkar kunde intyga att de hade tjänstgjort med Försvarsmakten i Afghanistan. Varför valde Sverige att bara hjälpa hälften av dem?
En teori som har framförts vid några tillfällen är att de tolkar som lämnats kvar har ertappats med att samarbeta med det regeringsfientliga motståndet i Afghanistan. Den svenska staten har därför lämnat dem i Afghanistan eftersom de har ansetts utgöra ett säkerhetshot mot Sverige.
Teorin haltar betänkligt och har inte kunnat ledas i bevis. Kampanjledningen ger i detta inlägg två exempel på varför teorin inte kan betraktas som något annat än en konspirationsteori.
Exempel 1:
Migrationsdomstolens laga kraft vunna dom från i mars i år. Domen gav tre lokaltolkar som hade lämnats kvar i Afghanistan permanent uppehållstillstånd i Sverige. Varför skulle förvaltningsrätten i Malmö (Migrationsdomstolen) bevilja dessa tolkar uppehållstillstånd om de utgjorde ett säkerhetshot mot Sverige?
Exempel 2:
Uttalandet av Migrationsverkets rättschef. Den 10 juni i år avslöjade Dagens Nyheter hur en stabsjurist på Migrationsverket försökte påverka Migrationsdomstolen i smyg. I sitt oanmälda besök hos chefsrådmannen försökte stabsjuristen göra gällande att det fanns säkerhetsrisker förknippade med de tolkar som domstolen var på väg att bevilja uppehållstillstånd. Stabsjuristen saknade grund för sina påståenden och domstolen valde därför att inte ta hänsyn till stabsjuristens inblandning i avgörandet.
Agerandet var anmärkningsvärt och Migrationsverket tillsatte därför en intern utredning för att granska stabsjuristens agerande. I samband med att utredningen redovisades, skrev Dagens Nyheter om slutsatserna och intervjuade Migrationsverkets rättschef.
Rättschefens kommentar visar att det inte finns någon som helst grund för påståendet att tolkarna skulle utgöra ett säkerhetshot mot Sverige.
Dagens Nyheter frågar:
”Har man från Migrationsverkets sida varnat domstolen för potentiella säkerhetsrisker, trots att det saknat substans?”
Rättschefen svarar:
”Jag kan bara konstatera att det inte fanns någon anledning för vår tjänsteman att göra det besöket på domstolen i den situationen, och jag har inga uppgifter om att vi har någonting av substans vad gäller säkerhetsfrågan.”
Migrationsverkets rättschef säger uttryckligen ”…jag har inga uppgifter om att vi har någonting av substans vad gäller säkerhetsfrågan.” Både Migrationsdomstolen och Migrationsverkets rättschef har alltså gjort bedömningen att de berörda tolkarna inte utgör ett säkerhetshot mot Sverige.
Men varför valde då Sverige att lämna ett tjugotal tolkar i ett allt osäkrare Afghanistan? Kampanjledningen redogör för en arbetsteori här nedan.
Den svenska statens så kallade lösning för att bistå tolkarna kom på plats först i juli 2013. Det framgår av tidigare hemligstämplade dokument:
Samtliga tolkar som har fått skydd i Sverige genom statens så kallade lösning har gått igenom Försvarsmakten. För att få skydd i Sverige var tolkarna först nödgade att genomgå en säkerhetsprövning. Först efter att en säkerhetsprövning hade genomförts kunde tolkarna erbjudas skydd i Sverige.
Men säkerhetsprövningar får Försvarsmakten bara genomföra på personal som antingen ska anställas eller är anställda. Personal som tidigare har varit anställda i Försvarsmakten får inte myndigheten genomföra en säkerhetsprövning på, det regleras i Säkerhetsskyddslagen.
Ovanstående skulle kunna förklara varför Sverige bara har hjälpt hälften av tolkarna. Tack vare mediala påtryckningar, inte minst genom kampanjen ”Tolkarna”, vet vi nu att samtliga tolkar som har fått skydd i Sverige har varit anställda mellan 2013 och 2014.
De tjugotalet tolkar som har lämnats kvar i Afghanistan har alla avslutat sin anställning innan 2013. Sverige har alltså lämnat de tolkar som har tjänstgjort mellan 2002-2013 för att Försvarsmakten inte får göra säkerhetsprövningar på tidigare anställd personal. Dessvärre betyder det i så fall att Försvarsmakten inte brytt sig om att ta reda på om dessa tolkar är utsatta för hot. Att Försvarsmakten inte prövat samtliga tolkars skyddsskäl bekräftas av Sveriges Radio:
”Men säkerhetsbedömningarna gjordes bara för de tolkar som då har kontrakt med Försvarsmakten. För de tolkar som redan hade avslutat sin tjänst finns inget skydd alls, deras skyddsbehov utreddes aldrig. Det framgår av en redogörelse till Försvarsdepartementet, som tidigare har hemligstämplats.”
Hur kan något så godtyckligt som ett datum få avgöra om en person bereds skydd eller inte? Och hur kan den svenska staten finna sig i att tjugotalet tolkar lämnades kvar i Afghanistan utan att få sina skyddsskäl prövade?