”Motståndsrörelsen finns överallt”. Tolken Abdul berättar – Problemkalendern #14

 Vi presenterar ytterligare en av tolkarna som inte fått någon hjälp av svenska staten. Abdul slutade sitt arbete för den svenska försvarsmakten 2010 och kom därför inte att omfattas av den ”särskilda ordningen”, eftersom den endast fick gälla för de tolkar som varit i tjänst efter mitten på 2013.

Kan du säga någonting om dig själv? Hur gammal är du? Har du familj? Var bor du?

Mitt namn är Abdul Khaliq ”Shams”. Jag är ingenjör och tog examen vid fakulteten för ingenjörsvetenskaper i Jawzjan-provinsen i Afghanistan 2007. Jag är född 1993 och är 33 år gammal. Jag är uppväxt i en utbildad familj. Min far är ingenjör och arbetar med utvinning av naturresurser i Jawzjan-provinsen och min mor är hemmafru.

Abdul tolkar åt en svensk officer.

Jag gifte mig 9 april 2009 och har fyra barn, tre döttrar och en son. Min äldsta dotter är sex år och har börjat första klass. Jag bor i Chiramgar Khana i Sherbergan city/Jawzjan provinsen/Afghanistan.

När jag gifte mig arbetade jag med de svenska styrkorna i provinskontoret i Sherbergan (PO Sherbergan). Mina (svenska) kolleger deltog i bröllopsfesten och jag bär detta minne med mig. Jag har också filmer och bilder.

När arbetade du för den svenska försvarsmakten? Vad gjorde du för försvarsmakten?

Jag började mitt arbete den 5 december 2007 kl. 08:00 i Camp Northern Light i Mazar-e-Sharif och chefstolken kom att skicka mig till provinskontoret i Sherbergan när jag fått kunskap om det militära läget. Jag började mitt arbete med det mobila observationsteamet Gulf (MOT G) under FS 14 som arbetade i två distrikt i av Sherbergan city (Qush Tepa och Darzab). Jag arbetade som tolk för de svenska styrkorna och deltog i alla möten som dessa genomförde.

Jag var som en maskin. Jag tolkade alla anföranden vid möten som OCCP-möten, säkerhetsmöten för provinsen och polistubildning. Från dari till engelska och från engelska till dari. Samtidigt skrev jag rapporter från mötena och översatte brev från dari till engelska, och ibland översatte jag polisens utbildningsprogram.

En av mina viktigare uppgifter var att alltid vara med det mobila observationsteamet, särskilt befälet, när det var ute på någon operation, patrullerade eller gjorde andra saker som handlade eller var på skjutbanan.

Vad arbetar du med nu?

När jag lämnade de svenska styrkorna, vilket jag gjorde i september 2010, gjorde jag det på grund av att min far var allvarligt sjuk. Jag var tvungen att åka med honom till Indien två gånger för hans behandling. Vid det tillfället kunde inte min bror försörja familjen.

Efter mitt avsked var jag arbetslös i tre månader men jag har arbetat med engelskaundervisning tidigare innan jag började arbeta för svenska försvarsmakten. Sedan sökte jag jobb hos en NGO som heter Action Aid Afghanistan.

Jag rekryterades som programansvarig för organisationen i Khawaja Do Koh, som är ett distrikt i Sherbergan. Jag arbetade här fram till 7 februari 2015. Jag var tvungen att säga upp mig från detta jobb på grund av hotbrev som jag hade fått av motståndsrörelsen. Folk i distriktet hade känt igen mig från PRT-tiden (dvs. ISAF-tiden) när MOT Y (mobilt observationsteam) arbetade i detta distrikt och jag hade rest med dem många gånger.

Jag var sedan arbetslös i två månader men fann ett jobb hos Welthungerhilfe, en tysk NGO som arbetar i Sherbergan. Jag arbetar fortfarande i denna NGO men bara i centrala staden, inte utanför.

Hur är situationen i Afghanistan just nu? Hur är situationen för dig och din familj?

Ja, det borde vara tydligt för alla hur situationen är Afghanistan genom medierna. Det blir sämre dag för dag, utom för motståndsrörelsen. De politiska partierna skapar också problem.

Det finns flera partier i Afghanistan men två eller tre av dem är mer kända som Junbish som leds av general Dostum och Jameyat som leds av Atta Muhammad Noor, guvernören i Balkh-provinsen. De är i konflikt med varandra och ibland samarbetare de med motståndsrörelsen för att misskreditera varandra. Situationen i Afghanistan är mycket dålig särskilt i den region vi bor i och motståndsrörelsen expanderar.

Har du någonsin tagit emot hot från motståndsmän på grund av ditt arbete för den svenska försvarsmakten? Tror du att motståndsmännen kommer att försöka mörda dig om de ges chansen?

Ja, jag har mottagit tre hotbrev fram tills nu inklusive flera telefonsamtal från olika medlemmar av motståndsrörelsen som är aktiv i Qush Tepa, Darzab och Khawaja Do Koh.

Nyligen fick jag ett från det distrikt i Balkh där jag arbetade med ett MOT. Chefen för  Community Development Council som vi arbetade med under PRT-tiden hade blivit ledare i motståndsrörelsen. Han har skickat hotbrev till mig på grund av att jag har arbetat med den svenska armén. Han kallar mig agent för de otrogna utlänningarna och har sagt att jag ska dömas enligt mujaheddins lagar.

Ja, utan tvekan, om motståndsrörelsen får chansen kommer de att döda hela min familj, inte bara mig, på grund av att jag enligt dem inte är en muslim längre då jag har samarbetat med otrogna utlänningar. De säger att de fortfarande tror att jag är en agent för Sverige och Finland.

Skulle det vara möjligt för dig att flytta till ett annat ställe i Afghanistan och vara säker där?

Ja, det är möjligt men endast för en kortare tid eftersom motståndsrörelsen finns överallt. I vissa delar är de färre, i andra delar fler. Vi skulle vara säkra ett tag men inte länge eftersom motståndsrörelsen har kontakter och stödjer varandra. Därtill finns ett annat viktigt problem och det är att det finns väldigt få jobb i Afghanistan. Om jag flyttar från denna provins till andra provinser i Afghanistan kommer jag att få svårt att få jobb. Därför kämpar jag med mitt liv här i Jawzjan, men om jag ser att situationen försämrats får jag bo på annan ort som jag gjorde för ett tag sedan.

Säkerhetssituationen blev allvarligt sämre under 2015 och jag har bott ett par dagar i månaden på annat ställe.

Har du tagit emot någon hjälp av de svenska myndigheterna?

Tyvärr inte, jag har bara kommunicerat med er. Det är ni som har uppmuntrat oss genom era e-mail och artiklar, och fått oss att inte tappa modet.

Har du kontaktat svenska ambassaden i Kabul för att ansöka om permanent uppehållstillstånd i Sverige?

Vid ett tillfälle gick jag till svenska ambassaden i Kabul för att kunna prata med någon, men ingen tog emot mig och säkerhetsvakterna vill inte släppa in mig. De svarade att jag behövde boka tid för ett besök. Det är svårt att få tala med någon på ambassaden utan en förbokad tid. Jag berättade för vakterna att jag arbetat för Sverige och bad dem släppa in mig eller åtminstone få tala med någon genom grinden. När de inte ville göra det blev jag besviken och åkte hem till Jawzjan igen.

Är det din önskan att få komma till Sverige?

Ja, om det är möjligt. Jag har inte tappat hoppet. Jag försöker komma på ett sätt att ta mig till Sverige. Jag skulle sälja mitt hus för att skaffa pengar för att resa till Sverige, och resa på vilket riskfyllt sätt som helst, för vad ska jag göra? Det finns inget sätt att komma till Sverige på ett säkert sätt.

Vad skulle du vilja arbeta med om du kommer till Sverige? Vad har du för utbildning? Vad har du arbetat med i Afghanistan?

Jag kan lite svenska och jag är säker på att om jag får en sexmånaders kurs ska jag kunna hitta något jobb.

Som jag nämnde har jag varit lärare i engelska under en längre tid och har en examen från fakulteten för ingenjörsvetenskaper, och jag har arbetat med olika internationella NGO:er som programansvarig, chefsinstruktör, kassör, HR-assistent och programkoordinator.

Jag är också expert på DRR (disaster risk reduction). Jag har tagit specialistkurser och genomfört två mindre DRR-projekt i vår region i Afghanistan.

Det korta svaret är: ”Inget är svårt för den som är villig”.

Ny interpellation som svar på ambassadens ovilja att hjälpa tolkarna – Problemkalendern #13

Det finns ett enkelt sätt att lösa tolkfrågan och det är att låta tolkarna söka uppehållstillstånd på den svenska ambassaden i Kabul. Men den svenska ambassaden vill inte ta emot tolkarnas ansökningar om uppehållstillstånd. Ambassaden menar att de inte har kompetens att läsa afghanska handlingar, vilket kan tyckas märkligt för en ambassad i Afghanistan.

Det är vad ambassaden (läs Utrikesdepartementet) har uppgett som skäl till Migrationsverket som vill att ambassaden ska ta emot ansökningar om uppehållstillstånd.

Kampanjledningen har kunnat visa hur myndigheterna har bollat frågan till varandra eftersom varken Utrikesdepartementet eller Migrationsverket vill ansvara för tolkarnas rätt att ansöka om uppehållstillstånd. Migrationsverket och Utrikesdepartementet har därför hamnat i luven på varandra.

I dagsläget söker båda myndigheterna med ljus och lykta efter politisk vägledning eftersom de inte vet hur de ska handlägga ärendena. Det är också varför vi från kampanjledningens sida hela tiden har sagt att regeringen behöver instruerar sina underlydande myndigheter i frågan.

I samband med Migrationsdomstolens laga kraft vunna dom från i mars i år blev det klart att tolkarna kan ansöka om uppehållstillstånd. Ett flertal tolkar genomförde därför en riskfylld resa genom Afghanistan för att ta sig till Kabul och den svenska ambassaden. Med sig hade de anställningskontrakt och rekommendationsbrev som intygade att de hade tjänstgjort med den svenska försvarsmakten, underlag som hade kostat dem livet i fall de blivit stoppade av det regeringsfientliga motståndet. Men när de väl kom fram släpptes de inte in. Ambassaden vägrade helt enkelt att emot dem. Detta trots att Migrationsverket instruerat ambassaden att ta emot ansökningar. Detta trots en laga kraft vunnen dom i Migrationsdomstolen som säger att tolkarna kan ansöka om uppehållstillstånd på den svenska ambassaden i Kabul.

Utrikesdepartementets agerande strider mot svensk lagstiftning och Migrationsverkets föreskrifter. Riksdagsledamoten Maria Weimer (L) har därför interpellerat utrikesminister Margot Wallström (S) för att ta reda på om Wallström har för avsikt att vidta några åtgärder mot ambassaden i Kabul.

Weimer skriver:

” Det är uppenbart att lagen inte följs av tjänstemän på Utrikesdepartementet. Det framgår av Migrationsverkets föreskrift att ambassaden i Kabul är rätt instans för tolkarna att vända sig till. Därtill finns det anledning att påpeka att en svensk förvaltningsmyndighet inte har rätt att neka en enskild att lämna en handling till myndigheten.”

Interpellationen ska besvaras den 19 december. Vi hoppas att regeringen nu tar tillfället i akt att lösa tolkfrågan genom att instruera ambassaden i Kabul att följa svensk lagstiftning och ta emot tolkarnas ansökningar om uppehållstillstånd.

”Arbetsgivarna är rädda för att anställa mig”. Tolken Bashir berättar – Problemkalendern #12

Tolken Bashir Sadat berättar att han lever under hot och till och med har svårt att få jobb i Mazar-e-Sharif, en av de städer i Afghanistan som sägs vara den säkraste. Längst ned finner ni Försvarsmaktens film från PO Sherbergan där Bashir var anställd.

Kan du säga någonting om dig själv? Hur gammal är du? Har du familj? Var bor du?

Mitt namn är Bashir Sadat. Jag är 30 år, gift och har två barn. Vi bor i Balkh (Mazar-e-Sharif).

När arbetade du för den svenska försvarsmakten? Vad gjorde du för försvarsmakten?

Jag anställdes av det svenska PRT:et i mars 2006 och arbetade fram till 2012 som tolk. Jag arbetade med flera olika enheter av de svenska styrkorna. Mitt sista uppdrag var som tolk för det svenska MOT (militärt observationsteam) i PO Shebergan (provinskontor).

Vad arbetar du med nu?

Det är svårt att få arbete för oss, på grund av vår bakgrund som tolkar för militära enheter. Säkerhetssituationen i Mazar-e-Sharif är dålig. Även arbetsgivarna är rädda för att anställa mig eftersom hon eller han vet att jag var anställd av ISAF. Så jag uppfattas som ett hot. Men jag gör småaffärer, köper och säljer saker, för att klara uppehället.

Hur är situationen i Afghanistan just nu? Hur är situationen för dig och din familj?

Säkerhetssituationen i Afghanistan fortsätter att vara allvarlig med attacker från talibanerna i Kabul och andra delar av landet, vilket orsakat höga dödstal bland befolkningen och ANSF (Afghan National Security Forces). De senaste månaderna har talibanerna varit indragna i svåra strider med ANSF, och talibanerna erövrade norra Kunduz.

Militanta med kopplingar till Islamiska staten i Irak och Syrien (ISIS) är ett hot mot säkerheten i Afghanistan. Flera terroristattacker har genomförts under året. Den tyska ambassadkontoret utsattes för ett sprängattentat i min hemstad Mazar-e-Sharif som resulterade i att fler än 130 afghaner dog.

Jag och min familj lever under svåra förhållanden, vi är inte säkra alls utan kan bli utsatta när som helst. Vi har tagit emot direkta hot.

Har du någonsin tagit emot hot från motståndsmän på grund av ditt arbete för den svenska försvarsmakten? Tror du att motståndsmännen kommer att försöka mörda dig om de ges chansen?

Ja, jag har tagit emot hot från motståndsmän som känner till min koppling till ISAF och den svenska militären. Jag kan ge ett exempel på ett direkt hot: En svensk skyttepluton hade till uppdrag att utföra en arresteringsorder tillsammans med amerikanska specialstyrkor (ODA) och ANSF i Chemtal-distriktet i Balkhprovinsen. Jag var tolk hos plutonen under operationen. Jag kan inte gå in i detalj på vad operationen gick ut på, eftersom det var ett av de mest hemliga uppdrag som de svenska styrkorna var på i Afghanistan. Uppdraget gick bra och killen greps efter två timmars strider. Han var en nyckelperson hos talibanerna i området. Efter två år kan han komma ut ur fängelset och återgå till sina aktiviteter i Balkhprovinsen. Han vet att de svenska styrkorna har lämnat Afghanistan och att jag är kvar i Mazar-e-Sharif. Han försöker nu få tag i mig eller någon av mina familjemedlemmar. Han ringer till mig varje dag och varnar mig för att visa mig. Jag måste byta bostad varje vecka för att hålla mig vid liv. Men hoten stannar inte vid detta, de finns överallt för oss i staden.

Skulle det vara möjligt för dig att flytta till ett annat ställe i Afghanistan och vara säker där?

Nej, det är inte möjligt eftersom Mazar-e-Sharif anses vara den säkraste platsen i hela Afghanistan.

Har du tagit emot någon hjälp av de svenska myndigheterna?

Nej, inte ännu.

Har du kontaktat svenska ambassaden i Kabul för att ansöka om permanent uppehållstillstånd i Sverige?

Ja, jag har skickat e-mail för att förklara vårt problem och våra bekymmer, men jag har tyvärr fått negativa svar och att de inte kan göra något.

Är det din önskan att få komma till Sverige?

Jag skulle känna mig säker om jag bodde i Sverige med mina barn.

Vad skulle du vilja arbeta med om du kommer till Sverige? Vad har du för utbildning? Vad har du arbetat med i Afghanistan?

Jag är student och jag skulle kunna avsluta min utbildning i Sverige.

Said Bashir Sadat
Mazar-e-sharif
Afghanistan

Försvarsmakten har gjort en informationsfilm om just PO Sherbergan, det provinskontor där Bashir arbetade.

Tolkarna utgör inget hot mot Sverige – Problemkalendern #11

Mellan 2002 och 2014 deltog den svenska försvarsmakten i den fredsfrämjande insatsen ISAF i Afghanistan. Försvarsmakten anlitade 40-talet lokaltolkar under denna period för att genomföra uppdraget i Afghanistan.

Dessa tolkar kom att betraktas som landsförrädare av det regeringsfientliga motståndet i Afghanistan till följd av sin tjänstgöring med den svenska försvarsmakten. Hotbilden mot dem bidrog till att Sverige till slut valde att erbjuda hälften av dem skydd i Sverige.

Men hälften av tolkarna, ett tjugotal till antalet, lämnades kvar i Afghanistan. Samtliga efterlämnade tolkar kunde intyga att de hade tjänstgjort med Försvarsmakten i Afghanistan. Varför valde Sverige att bara hjälpa hälften av dem?

En teori som har framförts vid några tillfällen är att de tolkar som lämnats kvar har ertappats med att samarbeta med det regeringsfientliga motståndet i Afghanistan. Den svenska staten har därför lämnat dem i Afghanistan eftersom de har ansetts utgöra ett säkerhetshot mot Sverige.

Teorin haltar betänkligt och har inte kunnat ledas i bevis. Kampanjledningen ger i detta inlägg två exempel på varför teorin inte kan betraktas som något annat än en konspirationsteori.

Exempel 1:

Migrationsdomstolens laga kraft vunna dom från i mars i år. Domen gav tre lokaltolkar som hade lämnats kvar i Afghanistan permanent uppehållstillstånd i Sverige. Varför skulle förvaltningsrätten i Malmö (Migrationsdomstolen) bevilja dessa tolkar uppehållstillstånd om de utgjorde ett säkerhetshot mot Sverige?

Exempel 2:

Uttalandet av Migrationsverkets rättschef. Den 10 juni i år avslöjade Dagens Nyheter hur en stabsjurist på Migrationsverket försökte påverka Migrationsdomstolen i smyg. I sitt oanmälda besök hos chefsrådmannen försökte stabsjuristen göra gällande att det fanns säkerhetsrisker förknippade med de tolkar som domstolen var på väg att bevilja uppehållstillstånd. Stabsjuristen saknade grund för sina påståenden och domstolen valde därför att inte ta hänsyn till stabsjuristens inblandning i avgörandet.

Agerandet var anmärkningsvärt och Migrationsverket tillsatte därför en intern utredning för att granska stabsjuristens agerande. I samband med att utredningen redovisades, skrev Dagens Nyheter om slutsatserna och intervjuade Migrationsverkets rättschef.

Rättschefens kommentar visar att det inte finns någon som helst grund för påståendet att tolkarna skulle utgöra ett säkerhetshot mot Sverige.

Dagens Nyheter frågar:

”Har man från Migrationsverkets sida varnat domstolen för potentiella säkerhetsrisker, trots att det saknat substans?”

Rättschefen svarar:

”Jag kan bara konstatera att det inte fanns någon anledning för vår tjänsteman att göra det besöket på domstolen i den situationen, och jag har inga uppgifter om att vi har någonting av substans vad gäller säkerhetsfrågan.”

Migrationsverkets rättschef säger uttryckligen ”…jag har inga uppgifter om att vi har någonting av substans vad gäller säkerhetsfrågan.” Både Migrationsdomstolen och Migrationsverkets rättschef har alltså gjort bedömningen att de berörda tolkarna inte utgör ett säkerhetshot mot Sverige.

Men varför valde då Sverige att lämna ett tjugotal tolkar i ett allt osäkrare Afghanistan? Kampanjledningen redogör för en arbetsteori här nedan.

Den svenska statens så kallade lösning för att bistå tolkarna kom på plats först i juli 2013. Det framgår av tidigare hemligstämplade dokument: 

Samtliga tolkar som har fått skydd i Sverige genom statens så kallade lösning har gått igenom Försvarsmakten. För att få skydd i Sverige var tolkarna först nödgade att genomgå en säkerhetsprövning. Först efter att en säkerhetsprövning hade genomförts kunde tolkarna erbjudas skydd i Sverige.

Men säkerhetsprövningar får Försvarsmakten bara genomföra på personal som antingen ska anställas eller är anställda. Personal som tidigare har varit anställda i Försvarsmakten får inte myndigheten genomföra en säkerhetsprövning på, det regleras i Säkerhetsskyddslagen.

Ovanstående skulle kunna förklara varför Sverige bara har hjälpt hälften av tolkarna. Tack vare mediala påtryckningar, inte minst genom kampanjen ”Tolkarna”, vet vi nu att samtliga tolkar som har fått skydd i Sverige har varit anställda mellan 2013 och 2014.

De tjugotalet tolkar som har lämnats kvar i Afghanistan har alla avslutat sin anställning innan 2013. Sverige har alltså lämnat de tolkar som har tjänstgjort mellan 2002-2013 för att Försvarsmakten inte får göra säkerhetsprövningar på tidigare anställd personal. Dessvärre betyder det i så fall att Försvarsmakten inte brytt sig om att ta reda på om dessa tolkar är utsatta för hot. Att Försvarsmakten inte prövat samtliga tolkars skyddsskäl bekräftas av Sveriges Radio:

”Men säkerhetsbedömningarna gjordes bara för de tolkar som då har kontrakt med Försvarsmakten. För de tolkar som redan hade avslutat sin tjänst finns inget skydd alls, deras skyddsbehov utreddes aldrig. Det framgår av en redogörelse till Försvarsdepartementet, som tidigare har hemligstämplats.”

Hur kan något så godtyckligt som ett datum få avgöra om en person bereds skydd eller inte? Och hur kan den svenska staten finna sig i att tjugotalet tolkar lämnades kvar i Afghanistan utan att få sina skyddsskäl prövade?

”Omöjligt att de släpper mig levande”. Tolken Zekrullah berättar – Problemkalendern #10

Zekrullah är ytterligare en av de tolkar som har valt att träda fram och ge ett ansikte åt dem som Sverige lämnade bakom sig när vi drog tillbaka våra styrkor 2014. Talibanerna vet redan vem han är ser honom som en förrädare.

Kan du säga någonting om dig själv? Hur gammal är du? Har du familj? Var bor du?

Mitt namn är Zekrullah Balkhi och jag föddes i Balkhprovinsen 1987. Jag är gift och bor tillsammans med min fru, mor och bröder. För närvarande bor jag i Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan.

När arbetade du för den svenska försvarsmakten? Vad gjorde du för försvarsmakten?

Jag började min karriär med den svenska försvarsmakten i december 2005 i den dåvarande FSB (Forward Support Base) som tolk för en QRF-enhet (Quick Reaction Forces). När FSB-uppdraget var färdigt anslöt jag till det svenska PRT:t (Provincial Reconstruction Team) som tolk. Under min tid med FSB och PRT deltog jag dagligen som tolk, i både dag- och nattoperationer i olika nordliga provinser i Afghanistan.

Vad arbetar du med nu?

Just nu arbetar jag med en civil organisation med att främja rättigheter och levnadsvillkor för marginaliserade grupper och kvinnor.

Hur är situationen i Afghanistan just nu? Hur är situationen för dig och din familj?

Säkerhetssituationen har försämrats jämfört med förra året. I stan finns risk för självmordsbombare och talibanerna har stoppat allmänna transporter, tagit av folk (av bussen) och skjutit dem när de har sett att människor varit anställda av staten eller någon (internationell) organisation. Alldeles nyligen sköt de 20 människor på väg från grannprovinsen Kunduz.

Har du någonsin tagit emot hot från motståndsmän på grund av ditt arbete för den svenska försvarsmakten? Tror du att motståndsmännen kommer att försöka mörda dig om de ges chansen?

Min fru kommer från Sari Pul-provinsen, och när jag skulle besöka min svärfars familj fick han rådet av en släkting till honom att ställa in besöket. Eftersom hans svärson arbetat med amerikanerna. Två dagar senare förstod jag att att de hade skjutit fem poliser längs med samma väg från Balkh till Sari Pul. Från den dagen kan jag inte resa ut från min stad och området däromkring.

Angående den andra frågan, ja, otvivelaktligen, om de får får tag i mig är det omöjligt att de släpper mig levande. Talibanerna har tillgång till sociala medier och har varnat mina släktingar. Talibanerna har förklarat för dem att deras släkting är en utländsk spion och att de måste ange honom. I annat fall kommer de att dödas.

Skulle det vara möjligt för dig att flytta till ett annat ställe i Afghanistan och vara säker där?

Ja, men jag vet inte hur jag ska skapa ett nytt liv eller var…

På senare tid har jag varit tvungen att begränsa mina resor till andra ställen i Afghanistan eftersom vägarna inte är säkra, särskilt inte för dem som arbetat med utländska styrkor.

Har du tagit emot någon hjälp av de svenska myndigheterna?

Inte ännu.

Har du kontaktat svenska ambassaden i Kabul för att ansöka om permanent uppehållstillstånd i Sverige?

Inte ännu, men jag har förklarat min situation för Callis Amid och Stefan Olsson och bett dem hjälpa mig att få permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Är det din önskan att få komma till Sverige?

Nej, jag älskar mitt hemland, jag försöker endast att rädda mig själv och min familj. Jag älskar mitt land men av säkerhetsskäl vill jag komma till Sverige för att rädda mig och min familj.

Vad skulle du vilja arbeta med om du kommer till Sverige? Vad har du för utbildning? Vad har du arbetat med i Afghanistan?

Jag har en kandidat i juridik och statsvetenskap från Balkhuniversitetet i Afghanistan. Jag har arbetat med media, olika organisationer och med brittiska och svenska styrkor i Afghanistan. Min första prioritet är att ta vilket jobb som helst som gör att jag kan försörja min familj, men sedan är min ambition att fortsätta min yrkesutbildning inom media.

Det glömda attentatet och hoten som består – Problemkalendern #9

Vår tolk Javed drar upp huvan på tröjan och ställer sig mellan mig och den svenska pansarterrängbilen. En misstänkt självmordsbombare har stoppats i ett tätbefolkat område. Den omedelbara faran är över, men vi är helt beroende av tolken för att reda upp situationen. Han är uppenbart obekväm, vi pratar ofta om det. Han bor i staden och någon i den växande folkmassan kommer att känna igen honom. Det går nästan att ta på hans oro och rädsla, men ändå fortsätter han att tolka för att vi ska kunna lösa uppgiften. Under de månader vi arbetat tillsammans har han ofta visat sin rädsla, men jag har aldrig hört honom klaga.

En central del i debatten som ofta glömts bort är att hotbilden mot tolkarna uppstått på grund av det arbete de utfört för Sverige. Möjligen ligger en del av den politiska beröringsskräcken med tolkfrågan i en oförståelse för detta faktum, eller en ovilja att skapa en särskild lösning för en så pass liten grupp. Men det moraliska ansvaret kvarstår, likväl som behovet av att hitta en långsiktig lösning. Det är rimligtvis inte sista gången Sverige kommer att sända fredsbevarande styrkor utomlands.

Även efter att Sverige dragit tillbaka sitt större truppbidrag finns oron kvar i Afghanistan. Den 10 november rammade en självmordsbombare det tyska konsulatets anläggning i Mazar-E Sharif med en lastbil innan han detonerade sprängladdningen den var lastad med. Sex människor dog och 128 skadades i den enorma explosionen. Huvuddelen av de skadade var afghaner, minst 10 var barn. Talibanerna som tog på sig attentatet menade att syftet var vedergällning, och att attentatsmännens uppgift var att döda alla som fanns på konsulatets område.

Attentatet var ett av de värsta som skett i staden men nyheten drunknade i rapporteringen efter det amerikanska valet. Så även det faktum att svenska utrikesdepartementet den 22 september 2014 invigde ett svenskt sektionskontor som grupperades på samma plats. Enligt uppgift hade UD dock dragit tillbaka sina medarbetare vid tillfället för attentatet. Sammantaget visar dock denna och andra händelser att en långvarig fred i Afghanistan tyvärr inte är nära förestående.

Min gamle tolk Javed hörde nyligen av sig igen. Sedan de svenska styrkorna dragit sig tillbaka har han arbetat för en del andra organisationer, men inte utan svårigheter. Han har stannat i Afghanistan för sin familjs skull, men det är också på grund av den som han överväger att fly landet. Han beskrev hotbilden som finns mot honom och undrade hur han skulle kunna komma i kontakt med Callis Amid för att få hjälp.

Hans fråga är värd att reflektera över. Den sätter ord på hans oro samtidigt som den ger ett gott betyg för den tilltro han ändå sätter till oss han arbetat med, inte minst Callis som han aktivt frågar efter. Men det jag kanske mest reagerar över är att en individ som befinner sig under livshot sätter sitt främsta hopp om hjälp till en svensk privatperson. Det är inte ett gott betyg för de svenska myndigheterna.

David Bergman

Afghanistanveteran

”Jag brast i gråt och kunde inte förstå varför den svenska militären gjorde så mot mig” – Problemkalendern #8

”Jag ringde honom tre gånger under tre veckor, men den fjärde veckan hade numret stängts av. Jag bestämde mig för att åka till campen och när jag kom dit hade den militära delen redan lämnat campen och Balkh.”

Redan förra året uppmärksammade vi Nasrin Majroh, men hennes berättelse är värd att köra i repris. Nasrin lever idag i exil i Indien. Hon har ett tidsbegränsat studentvisum och har svårt att försörja sig. Sverige anställde henne för att försvarsmakten behövde en kvinnlig tolk. Som bekant är våra folkvalda angelägna om att försvarsmakten arbetar med ett genusperspektiv. Men när Nasrin bad svenska försvarsmakten om hjälp för att skydda sitt liv fanns det ingen som lyssnade.

Nasrins berättelse

Hej vänner!

Mitt namn är Nasrin Majroh och jag är från Afghanistan. Jag är 24 år gammal och just nu studerar jag i Indien med syfte att ta en kandidatexamen. Min familj består av min far, mor, fyra systrar och två bröder. Min far är pensionerad miliär, mamma är lärare på gymnasiet och mina systrar har tagit kandidatexamen i medicinsk vetenskap och handel. Mina bröder går på gymnasiet.

Just nu bor jag i Indien i den vackra staden Chandigarh. Mina föräldrar skickade mig hit för att studera eftersom förhållandena där vi bodde i Afghanistan var osäkra.

Jag började arbeta för den svenska styrkorna i september 2009 medan jag gick i gymnasiet, 12 klass i Jawzjanprovinsen. Jag letade efter ett jobb eftersom jag var tvungen att hjälpa min familj. Jag fick höra av en vän att PRT:et [Provincial Reconstruction Team]* behövde en kvinnlig tolk och eftersom jag kunde tala lite engelska ansökte jag om jobbet. Jag blev kallad till en intervju och skrev sedan kontrakt med dem.

Eftersom jag gick på gymnasiet omfattade mitt kontrakt endast möten med kvinnor inne i stan. Efter tre månader hade jag tagit min examen och då ändrades mitt kontrakt till åtta timmars arbete per dag. Eftersom vår kultur inte accepterar att kvinnor umgås med okända män följde jag med dem [svenska trupperna] på möten som med kvinnor inne i stan och andra områden. Jag förberedde också rapporter inför mötena för det det team jag skulle arbeta med. Jag har också varit i andra provinser som Sarepul och Balkh eftersom de svenska trupperna inte hade någon kvinnlig tolk där.

Efter ett tag började de ta med mig på uppdrag i distrikt långt bort, vilket var en utmaning för mig, men jag accepterade detta eftersom jag ville interagera med människor i byarna också. Senare blev jag förflyttad till CNL [Camp Northern Lights]** eftersom jag hade en dispyt med chefen för Supreme*** i campen Monitor Jawzjan.

I CNL fick jag göra mycket mer och åka på fler uppdrag jämfört med Camp Monitor. Vi arrangerade möten och anordnade seminarier för kvinnliga poliser på olika ställen. I juni 2012 fick jag ett stipendium från utbildningsministeriet och min familj tvingade mig att åka till Indien eftersom de inte kände sig säkra på grund av mig.

Jag läser på mitt sista år på universitetet och är mycket orolig för min framtid. Säkerhetssituationen i Afghanistan försämras dag för dag och det kommer att bli svårt för mig att åka tillbaka.

Tro mig, min familj vill inte ens att jag kommer hem vid högtider på grund av säkerhetssituationen. De har lämnat Jawzjan för en månad sedan på grund av mig och säkerhetsläget, och av att de blivit hotade av en obekant person. Just nu bor de hos släktingar men vi vet inte vad vi ska göra eller vart vi ska bege oss.

Jag är säker på att motståndsmännen kommer att döda mig och hela min familj om de får chansen, och jag är mycket orolig för detta.

Helt ärligt finns det ingen säker plats för mig och min familj i Afghanistan.

När jag fick höra att den svenska regeringen hade bestämt att tolkarna skulle få söka asyl åkte jag till Afghanistan och kontaktade Gender Field Advisor vid CNL i Balkh och bad honom om ett möte. Eftersom jag var den förste kvinnlige tolken som hade arbetat för dem borde jag i alla fall ha fått chansen till ett möte. Efter att han hade kontrollerat mina uppgifter, och var säker på att jag var en av tolkarna, sa han att han skulle göra ett försök, men han gjorde ingenting.

Jag ringde honom tre gånger under tre veckor, men den fjärde veckan hade numret stängts av. Jag bestämde mig för att åka till campen och när jag kom dit hade den militära delen redan lämnat campen och Balkh. Jag brast i gråt och kunde inte förstå varför den svenska militären gjorde så mot mig. Det är något som jag ofta tänker på.

När jag kom tillbaka från Afghanistan åkte jag till svenska ambassaden i New Delhi, i Indien, men tilläts inte komma in eller träffa någon eftersom jag inte hade bokat tid. Jag skrev då ett e-mail, berättade allt och bad om ett möte, men responsen från ambassadpersonalen var negativ. Svaret jag fick var att eftersom jag hade arbetat med [den svenska] militären i Afghanistan kunde svenska ambassaden i Indien inte hjälpa mig utan föreslog att jag skulle vända mig till FN.

Jag vill hjälpa mitt land men situationen tillåter inte mig att leva fridfullt i mitt eget land på grund av att jag har arbetat med utlänningar och med utländsk militär. Ja, jag önskar att få komma till Sverige och bo där i fred, arbeta och hjälpa människor i nöd.

Nasrin Majroh

*PRT är namnet på den typ av civila och militära enhet som ISAF, International security assistance force, skapade för att skapa säkerhet i Afghanistan.
**CNL, Camp Nordic Light är namnet på den svenska militära campen i Mazar-e-Sharif.
***Supreme är ett företag som tillhandahåller tjänster för försvarsmakter i internationella insatser. Sverige har både haft tolkar direkt anställda av svenska försvarsmakten och via Supreme.

Texten publicerades första gången 23/12 2015.

Migrationsverket erkänner fel om de afghanska tolkarna – Problemkalendern #7

I lördags skrev vi om hur Migrationsverket genom en högt uppsatt tjänsteman försökt påverka Migrationsdomstolen inför den vägledande dom som avkunnades i våras. Tjänstemannen, en stabsjurist vid verket, har sedan ett ombud för tolkarna slog larm utretts för tjänstefel och jäv.

hedebris

Något tjänstefel eller jäv i juridisk mening föreligger inte enligt utredningen, men den blottlägger ändå uppenbara brister i hanteringen av ärendena.

Värt att understryka är att utredningen genomfördes av en advokatbyrå anlitad av Migrationsverket och uttryckligen bara rör den enskilda tjänstemannens agerande. Huruvida problemet ligger högre än hos den enskilda juristen berörs alltså inte.

Den utpekade stabsjuristen var i sin dåvarande yrkesroll vid Migrationsverket handläggare för ett antal ärenden rörande tolkarna i början på 2014. Redan då väckte ett av tolkarnas juridiska ombud frågan om jäv, men Migrationsverket beslutade att hon skulle fortsatte handlägga ärendena. Beslut fattades, överklagades och återförvisades. Nya avslagsbeslut fattades, och samma stabsjurist deltog i slutberedningarna.

I mars 2016 skickade en av advokaterna som företräder tolkarna ett mail till Migrationsverkets generaldirektör och chefsjurist. Det hade kommit till hans kännedom att stabsjuristen oanmält besökt Migrationsdomstolen för att lämna information i tre av målen rörande hans klienter och att hon, trots försäkran om att så inte skulle ske efter den jävsanmälan som tidigare riktats mot henne, hade arbetat med ärendena. Advokaten avslöjade också att stabsjuristen hade instruerat Sveriges utlandsbeskickningar att inte utreda hans klienters individuella händelser eller skyddsbehov.

Att stabsjuristen inte skulle handlägga ärendena, och blivit informerad om att så var fallet, framgår tydligt av det svar ombudet mottog från Migrationsverkets chefsjurist. Att handlägga ärenden ingick helt enkelt inte i hennes arbetsuppgifter längre. Enbart på begäran från den operativa verksamheten bör en stabsjurist delta med rådgivning i ärenden. För att delta som beslutsfattare i operativa ärenden ska stabsjuristen erhålla särskild delegation från myndigheten i varje enskilt fall.

I det aktuella ärendet har inget sådant tillstånd givits, tvärt om har stabsjuristen uppmanats att ”hålla sig undan ärendena” av sina chefer, som dock menar att hon fick ”svara på frågor”.

Inte heller ingick inblandning i operativ verksamhet i hennes arbetsuppgifter när hon deltog i slutberedningen av ärendena efter den första omgången överklaganden 2014. Ändå har hon alltså uppenbarligen varit inblandad i ärendena, och kontaktat såväl Migrationsdomstolen som med svenska beskickningar i New Delhi, Berlin och Aten.

Något tillfredsställande svar till stabsjuristens agerande, som konstateras märkligt och i flera fall direkt olämpligt om än inte juridiska klandervärt, ges aldrig.

Utredningen funderar om hennes nitiska sätt och tendenser att ta ett mycket operativt intresse i de ärenden som passerar hennes enhet spelar in. Man konstaterar att hon haft en mycket tydlig uppfattning om hur Migrationsverket borde agera i frågan, en uppfattning som strider mot den bedömning Migrationsdomstolen gjorde när målet först återförvisades. Dessutom medges det att hennes roll och befogenheter kan ha framstått som något oklara, några skriftliga arbetsinstruktioner för hennes tjänst finns efter senaste omorganisationen inte.

Skriftliga instruktioner för stabsjuristerna sägs vara på väg. Låt oss hoppas att det är tillräckligt för att Migrationsverket ska börja agera sakligt och professionellt i tolkarnas ärenden.

Text: Amanda Wollstad

”Jag hjälpte Sverige när Sverige behövde min hjälp”. Läs tolken Naqeebullahs historia – Problemkalendern #6

Jag heter Naqeebullah Niazi och är 23 år gammal. Jag bor tillsammans med min mamma, syster och bror i Dawlat Abad, i Faryabprovinsen i Afghanistan. Jag arbetade som tolk på Camp Monitor i Jowzjan-provinsen tillsammans med den svenska försvarsmakten mellan januari 2012 och september 2013. Som tolk hos den svenska försvarsmakten tolkade jag vid Försvarsmaktens möten med olika myndigheter för att koordinera operationer som syftade till att tillfångata motståndsmän. Eftersom jag varit synlig offentligt tillsammans med svensk militär när de förhört misstänka individer i min roll som tolk är jag utsatt för många hot.

15369857_1092506480875125_977630565_o

Den enhet jag arbetade med genomsökte hus och satte upp vägspärrar för att kontrollera trafiken på motorvägen i jakt på fientliga aktiviteter. När en misstänkt hittades och tillfångatogs skulle denne förhöras av den svenska militären. Jag var en av dem som tolkade i förhören. En del av dem som blivit förhörda släpptes, och de har alla sett mitt ansikte.

Ser de mig på gatan kommer de att skada mig och de kommer förfölja mig och min familj. I Dawlat Abad, där jag bor, vet alla om att jag är tolk och det vet man även på de platser dit jag har rest.

När jag var med och patrullerade i Jowzjan i februari 2012 hotade en person mig på gatan. Han sa att han kände igen mig, visste var jag bodde och att jag var en otrogen som hjälpte Sverige. Han sa att om det inte varit svenska soldater där så skulle han ha dödat mig direkt. Han berättade också för sina vänner om tolken, att han om han såg mig igen så skulle han hugga huvudet av mig.

När vi utförde fotpatruller i Sheberghan-området blev jag ständigt förolämpad och ingen behandlade mig med respekt.

I mars 2012 samlade vi in biometriska data från fångarna i fängelset i Jowzjan. Där sitter talibaner, mördare, kidnapparna och den typen av brottslingar. Även där blev jag hotad, ansikte mot ansikte. När vi skulle göra biometriska tester sa en fånge till mig att han skulle minnas mitt ansikte, och när han släpptes från fängelset skulle han se till att min familj och jag själv försvann. Jag blev rädd.

15354262_1092506434208463_1667658533_o

Min familj och jag är utsatta för en mycket stor risk så länge vi bor kvar i Afghanistan. Min hemprovins, Faryab, är central för talibanerna. Talibanledarna har skickat ett väldigt tydligt meddelande till mig och till sina sympatisörer i området: Den som kidnappar Naqeebullah Niazi och lämnar honom till någon av talibanledarna Qari Zabi eller Qari Homayoom får 10 000 dollar, med en bonus på upp till 15 000 dollar extra. Efter att jag hörde det måste jag dölja mitt ansikte var jag än åker i Afghanistan.

Jag har riskerat mitt eget liv när jag arbetat för den svenska staten, men Sverige har lämnat mig kvar här, trots alla hot jag upplevt. Den svenska regeringen har hittills inte gjort något för mig. Jag har försökt kontakta den svenska ambassaden i Kabul men där finns ingen som vill lyssna på min historia.

Jag hjälpte Sverige när Sverige behövde min hjälp. Nu är det dags att Sverige hjälper mig. Jag vill ha samma rätt till vidarebosättning som de andra tolkarna. Det är min dröm att få bo i Sverige, fortsätta min utbildning och att bidra till samhället.

Under mitt arbete som tolk gjorde jag mitt bästa. Jag arbetade ärligt och lojalt och är stolt över vad jag gjort. Därför vore det hedervärt om jag fick möjligheten att bo i Sverige och leva i fred, frihet och demokrati så att jag kan fortsätta mitt liv.

Naqeebullah Niazi
Tolk
Sheberghan, Jowzjanprovinsen, Afghanistan

Översatt från engelska av Henrik Hall.

Tolkfrågan i riksdagen – Problemkalendern #5

Ett genomgående problem under hela processen med att se till att tolkarna ska kunna få skydd i Sverige har varit en bristande politisk vilja och att myndigheter bollat ansvaret mellan sig, utan att själva ta ansvar. Ska de tolkar som finns kvar i Afghanistan kunna få skydd i Sverige behöver Sverige använda det lagrum som pekats ut av Migrationsdomstolen från domen den 7 mars 2016.

Är Sverige villiga att använda detta lagrum? Det visar sig vara oklart när Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman mötte justitie- och migrationsminister Morgan Johansson i en interpellationsdebatt 14 juni 2016.

johansson

Grunden för frågan är att den förra regeringen tog initiativ till en ”särskild ordning” där de tolkar som var i aktiv tjänst vid årsskiftet 2013/14 valdes ut av Försvarsmakten och Migrationsverket för vidarebosättning i Sverige, alltså fick skydd på ungefär samma sätt som kvotflyktingar.

Denna ”särskilda ordning” gjorde det möjligt för dem att få skydd utan att först resa till Sverige. Problemet med den ”särskilda ordningen” är dock att den inte på något sätt hjälper de tolkar som tidigare varit anställda inom det svenska försvaret, men som slutat före årsskiftet 2013/14.

På Widmans fråga, vilka åtgärder regeringen är villiga att ta för tolkarna ska få skydd i Sverige, svarade Johansson med att berätta hur nuvarande system har fungerat: samma system som gjort att ett 20-tal av de tolkar som gått sida vid sida med svenska soldater just nu svävar i livsfara i Afghanistan.

När Allan Widman påpekade att Migrationsverket sagt att det krävs en lagändring, trots att Migrationsdomstolen gav tre tolkar permanent uppehållstillstånd 7 mars i år, svarade Johansson istället med att berätta att skulden faller på den förra borgerliga regeringen.

De flesta andra brukar anse att det ligger på de nuvarande politikernas bord att åtgärda en felaktig lagstiftning. Men den bilden verkar inte Morgan Johansson dela, åtminstone inte vad gäller de afghanska tolkarna.

Försvarsmakten anser sig hindrad av nuvarande ordning att ens pröva om de tolkar som är kvar i Afghanistan har skyddsskäl. Det ignorerar Johansson. Istället valde ministern att relativisera tolkarnas arbete och fråga om vi ska ge skydd åt vem som helst som rört sig i närheten av svensk militär. Det ska vi förstås inte och det är det heller ingen som föreslagit.

Tolkarnas arbete är att bokstavligt talat gå sida vid sida med svenska soldater. Det är därför tolkar har avlidit i attacker som riktat sig mot den svenska insatsen i Afghanistan. Det är något väsentligt annorlunda än att exempelvis leverera mat, vilket Widman påpekar. När svensk militär kommunicerat med talibaner eller sympatisörer har tolkarna stått bredvid. Den som är en fiende till den svenska försvarsmakten är också en fiende till de tolkar som bistått oss i vårt arbete. Det är därför de bör få skydd i Sverige.

Text: Henrik Hall.