Tolkarna utgör inget hot mot Sverige – Problemkalendern #11

Mellan 2002 och 2014 deltog den svenska försvarsmakten i den fredsfrämjande insatsen ISAF i Afghanistan. Försvarsmakten anlitade 40-talet lokaltolkar under denna period för att genomföra uppdraget i Afghanistan.

Dessa tolkar kom att betraktas som landsförrädare av det regeringsfientliga motståndet i Afghanistan till följd av sin tjänstgöring med den svenska försvarsmakten. Hotbilden mot dem bidrog till att Sverige till slut valde att erbjuda hälften av dem skydd i Sverige.

Men hälften av tolkarna, ett tjugotal till antalet, lämnades kvar i Afghanistan. Samtliga efterlämnade tolkar kunde intyga att de hade tjänstgjort med Försvarsmakten i Afghanistan. Varför valde Sverige att bara hjälpa hälften av dem?

En teori som har framförts vid några tillfällen är att de tolkar som lämnats kvar har ertappats med att samarbeta med det regeringsfientliga motståndet i Afghanistan. Den svenska staten har därför lämnat dem i Afghanistan eftersom de har ansetts utgöra ett säkerhetshot mot Sverige.

Teorin haltar betänkligt och har inte kunnat ledas i bevis. Kampanjledningen ger i detta inlägg två exempel på varför teorin inte kan betraktas som något annat än en konspirationsteori.

Exempel 1:

Migrationsdomstolens laga kraft vunna dom från i mars i år. Domen gav tre lokaltolkar som hade lämnats kvar i Afghanistan permanent uppehållstillstånd i Sverige. Varför skulle förvaltningsrätten i Malmö (Migrationsdomstolen) bevilja dessa tolkar uppehållstillstånd om de utgjorde ett säkerhetshot mot Sverige?

Exempel 2:

Uttalandet av Migrationsverkets rättschef. Den 10 juni i år avslöjade Dagens Nyheter hur en stabsjurist på Migrationsverket försökte påverka Migrationsdomstolen i smyg. I sitt oanmälda besök hos chefsrådmannen försökte stabsjuristen göra gällande att det fanns säkerhetsrisker förknippade med de tolkar som domstolen var på väg att bevilja uppehållstillstånd. Stabsjuristen saknade grund för sina påståenden och domstolen valde därför att inte ta hänsyn till stabsjuristens inblandning i avgörandet.

Agerandet var anmärkningsvärt och Migrationsverket tillsatte därför en intern utredning för att granska stabsjuristens agerande. I samband med att utredningen redovisades, skrev Dagens Nyheter om slutsatserna och intervjuade Migrationsverkets rättschef.

Rättschefens kommentar visar att det inte finns någon som helst grund för påståendet att tolkarna skulle utgöra ett säkerhetshot mot Sverige.

Dagens Nyheter frågar:

”Har man från Migrationsverkets sida varnat domstolen för potentiella säkerhetsrisker, trots att det saknat substans?”

Rättschefen svarar:

”Jag kan bara konstatera att det inte fanns någon anledning för vår tjänsteman att göra det besöket på domstolen i den situationen, och jag har inga uppgifter om att vi har någonting av substans vad gäller säkerhetsfrågan.”

Migrationsverkets rättschef säger uttryckligen ”…jag har inga uppgifter om att vi har någonting av substans vad gäller säkerhetsfrågan.” Både Migrationsdomstolen och Migrationsverkets rättschef har alltså gjort bedömningen att de berörda tolkarna inte utgör ett säkerhetshot mot Sverige.

Men varför valde då Sverige att lämna ett tjugotal tolkar i ett allt osäkrare Afghanistan? Kampanjledningen redogör för en arbetsteori här nedan.

Den svenska statens så kallade lösning för att bistå tolkarna kom på plats först i juli 2013. Det framgår av tidigare hemligstämplade dokument: 

Samtliga tolkar som har fått skydd i Sverige genom statens så kallade lösning har gått igenom Försvarsmakten. För att få skydd i Sverige var tolkarna först nödgade att genomgå en säkerhetsprövning. Först efter att en säkerhetsprövning hade genomförts kunde tolkarna erbjudas skydd i Sverige.

Men säkerhetsprövningar får Försvarsmakten bara genomföra på personal som antingen ska anställas eller är anställda. Personal som tidigare har varit anställda i Försvarsmakten får inte myndigheten genomföra en säkerhetsprövning på, det regleras i Säkerhetsskyddslagen.

Ovanstående skulle kunna förklara varför Sverige bara har hjälpt hälften av tolkarna. Tack vare mediala påtryckningar, inte minst genom kampanjen ”Tolkarna”, vet vi nu att samtliga tolkar som har fått skydd i Sverige har varit anställda mellan 2013 och 2014.

De tjugotalet tolkar som har lämnats kvar i Afghanistan har alla avslutat sin anställning innan 2013. Sverige har alltså lämnat de tolkar som har tjänstgjort mellan 2002-2013 för att Försvarsmakten inte får göra säkerhetsprövningar på tidigare anställd personal. Dessvärre betyder det i så fall att Försvarsmakten inte brytt sig om att ta reda på om dessa tolkar är utsatta för hot. Att Försvarsmakten inte prövat samtliga tolkars skyddsskäl bekräftas av Sveriges Radio:

”Men säkerhetsbedömningarna gjordes bara för de tolkar som då har kontrakt med Försvarsmakten. För de tolkar som redan hade avslutat sin tjänst finns inget skydd alls, deras skyddsbehov utreddes aldrig. Det framgår av en redogörelse till Försvarsdepartementet, som tidigare har hemligstämplats.”

Hur kan något så godtyckligt som ett datum få avgöra om en person bereds skydd eller inte? Och hur kan den svenska staten finna sig i att tjugotalet tolkar lämnades kvar i Afghanistan utan att få sina skyddsskäl prövade?

Migrationsverket erkänner fel om de afghanska tolkarna – Problemkalendern #7

I lördags skrev vi om hur Migrationsverket genom en högt uppsatt tjänsteman försökt påverka Migrationsdomstolen inför den vägledande dom som avkunnades i våras. Tjänstemannen, en stabsjurist vid verket, har sedan ett ombud för tolkarna slog larm utretts för tjänstefel och jäv.

hedebris

Något tjänstefel eller jäv i juridisk mening föreligger inte enligt utredningen, men den blottlägger ändå uppenbara brister i hanteringen av ärendena.

Värt att understryka är att utredningen genomfördes av en advokatbyrå anlitad av Migrationsverket och uttryckligen bara rör den enskilda tjänstemannens agerande. Huruvida problemet ligger högre än hos den enskilda juristen berörs alltså inte.

Den utpekade stabsjuristen var i sin dåvarande yrkesroll vid Migrationsverket handläggare för ett antal ärenden rörande tolkarna i början på 2014. Redan då väckte ett av tolkarnas juridiska ombud frågan om jäv, men Migrationsverket beslutade att hon skulle fortsatte handlägga ärendena. Beslut fattades, överklagades och återförvisades. Nya avslagsbeslut fattades, och samma stabsjurist deltog i slutberedningarna.

I mars 2016 skickade en av advokaterna som företräder tolkarna ett mail till Migrationsverkets generaldirektör och chefsjurist. Det hade kommit till hans kännedom att stabsjuristen oanmält besökt Migrationsdomstolen för att lämna information i tre av målen rörande hans klienter och att hon, trots försäkran om att så inte skulle ske efter den jävsanmälan som tidigare riktats mot henne, hade arbetat med ärendena. Advokaten avslöjade också att stabsjuristen hade instruerat Sveriges utlandsbeskickningar att inte utreda hans klienters individuella händelser eller skyddsbehov.

Att stabsjuristen inte skulle handlägga ärendena, och blivit informerad om att så var fallet, framgår tydligt av det svar ombudet mottog från Migrationsverkets chefsjurist. Att handlägga ärenden ingick helt enkelt inte i hennes arbetsuppgifter längre. Enbart på begäran från den operativa verksamheten bör en stabsjurist delta med rådgivning i ärenden. För att delta som beslutsfattare i operativa ärenden ska stabsjuristen erhålla särskild delegation från myndigheten i varje enskilt fall.

I det aktuella ärendet har inget sådant tillstånd givits, tvärt om har stabsjuristen uppmanats att ”hålla sig undan ärendena” av sina chefer, som dock menar att hon fick ”svara på frågor”.

Inte heller ingick inblandning i operativ verksamhet i hennes arbetsuppgifter när hon deltog i slutberedningen av ärendena efter den första omgången överklaganden 2014. Ändå har hon alltså uppenbarligen varit inblandad i ärendena, och kontaktat såväl Migrationsdomstolen som med svenska beskickningar i New Delhi, Berlin och Aten.

Något tillfredsställande svar till stabsjuristens agerande, som konstateras märkligt och i flera fall direkt olämpligt om än inte juridiska klandervärt, ges aldrig.

Utredningen funderar om hennes nitiska sätt och tendenser att ta ett mycket operativt intresse i de ärenden som passerar hennes enhet spelar in. Man konstaterar att hon haft en mycket tydlig uppfattning om hur Migrationsverket borde agera i frågan, en uppfattning som strider mot den bedömning Migrationsdomstolen gjorde när målet först återförvisades. Dessutom medges det att hennes roll och befogenheter kan ha framstått som något oklara, några skriftliga arbetsinstruktioner för hennes tjänst finns efter senaste omorganisationen inte.

Skriftliga instruktioner för stabsjuristerna sägs vara på väg. Låt oss hoppas att det är tillräckligt för att Migrationsverket ska börja agera sakligt och professionellt i tolkarnas ärenden.

Text: Amanda Wollstad

Tolkfrågan i riksdagen – Problemkalendern #5

Ett genomgående problem under hela processen med att se till att tolkarna ska kunna få skydd i Sverige har varit en bristande politisk vilja och att myndigheter bollat ansvaret mellan sig, utan att själva ta ansvar. Ska de tolkar som finns kvar i Afghanistan kunna få skydd i Sverige behöver Sverige använda det lagrum som pekats ut av Migrationsdomstolen från domen den 7 mars 2016.

Är Sverige villiga att använda detta lagrum? Det visar sig vara oklart när Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman mötte justitie- och migrationsminister Morgan Johansson i en interpellationsdebatt 14 juni 2016.

johansson

Grunden för frågan är att den förra regeringen tog initiativ till en ”särskild ordning” där de tolkar som var i aktiv tjänst vid årsskiftet 2013/14 valdes ut av Försvarsmakten och Migrationsverket för vidarebosättning i Sverige, alltså fick skydd på ungefär samma sätt som kvotflyktingar.

Denna ”särskilda ordning” gjorde det möjligt för dem att få skydd utan att först resa till Sverige. Problemet med den ”särskilda ordningen” är dock att den inte på något sätt hjälper de tolkar som tidigare varit anställda inom det svenska försvaret, men som slutat före årsskiftet 2013/14.

På Widmans fråga, vilka åtgärder regeringen är villiga att ta för tolkarna ska få skydd i Sverige, svarade Johansson med att berätta hur nuvarande system har fungerat: samma system som gjort att ett 20-tal av de tolkar som gått sida vid sida med svenska soldater just nu svävar i livsfara i Afghanistan.

När Allan Widman påpekade att Migrationsverket sagt att det krävs en lagändring, trots att Migrationsdomstolen gav tre tolkar permanent uppehållstillstånd 7 mars i år, svarade Johansson istället med att berätta att skulden faller på den förra borgerliga regeringen.

De flesta andra brukar anse att det ligger på de nuvarande politikernas bord att åtgärda en felaktig lagstiftning. Men den bilden verkar inte Morgan Johansson dela, åtminstone inte vad gäller de afghanska tolkarna.

Försvarsmakten anser sig hindrad av nuvarande ordning att ens pröva om de tolkar som är kvar i Afghanistan har skyddsskäl. Det ignorerar Johansson. Istället valde ministern att relativisera tolkarnas arbete och fråga om vi ska ge skydd åt vem som helst som rört sig i närheten av svensk militär. Det ska vi förstås inte och det är det heller ingen som föreslagit.

Tolkarnas arbete är att bokstavligt talat gå sida vid sida med svenska soldater. Det är därför tolkar har avlidit i attacker som riktat sig mot den svenska insatsen i Afghanistan. Det är något väsentligt annorlunda än att exempelvis leverera mat, vilket Widman påpekar. När svensk militär kommunicerat med talibaner eller sympatisörer har tolkarna stått bredvid. Den som är en fiende till den svenska försvarsmakten är också en fiende till de tolkar som bistått oss i vårt arbete. Det är därför de bör få skydd i Sverige.

Text: Henrik Hall.

Migrationsverket försökte påverka domstolen i smyg – Problemkalendern #3

Hur mycket kan ett statligt verk egentligen engagera sig i ett – eller flera – enskilda ärenden innan engagemanget i sig går över gränsen?

Migrationsverkets hantering av tolkfrågan under åren har tidvis framstått som smått absurd. Men fullt hur märklig verket och enskilda medarbetare hanterat ärendena framkom först i höstas, när en utredning av en hög tjänstemans agerande i tolkarnas ärende avslutades. Själva utredningen ska vi återkomma till, men den visar tydligt att tjänstemän vid Migrationsverket har försökt påverka den för tolkarna avgörande domen i Migrationsdomstolen.

Den 10 juni i år kunde DN rapportera att en högt uppsatt tjänsteman på Migrationsverket personligen sökt upp chefsrådmannen vid Migrationsdomstolen för att lämna information om tre av ärendena som var uppe för avgörande. Detta trots att hon, enligt internutredningen och av skäl vi återkommer till, över huvud taget inte hade som arbetsuppgift att arbeta operativt.

Hon meddelade också att säkerhetspolisen måste kopplas in för att göra en prövning om huruvida målen borde betraktas som ett säkerhetsärende. Varför så skulle ske uppgav hon dock inte, och vilken typ av information hon ville lämna framgår inte av den utredning som sedan genomfördes, men handlandet i sig är anmärkningsvärt.

Informell kontakt mellan Migrationsdomstolen och Migrationsverket förekommer i princip inte, annat än i frågor om exempelvis anstånd och komplettering under pågående handläggning.

Det är också ”högst ovanligt” – juridiska för i princip aldrig förekommande – att det vid pågående mål uppkommer frågor om huruvida ett ärende borde tas som säkerhetsärende. Skulle så ändå ske lämnar Migrationsverkets processförare – vilket den aktuella tjänstemannen alltså inte var – per telefon eller i skrift information om att ärendet föredragits eller väntar på föredragning hos säkerhetspolisen.

Den vanliga ordningen är att Migrationsverket utreder sitt ärende och sedan åberopar denna utredning inför domstolen – snarare än att över en kopp kaffe på domarens kammare upplyser domstolen om vilken utredning domstolen borde inhämta.

Samma höga tjänsteman har också kontaktat flera av Sveriges utlandsbeskickningar i ärendet. Hon har mailledes bett migrationsombudsmän stationerade i New Delhi och Berlin att få vissa frågor utredda och att konstaterat hon ”inte är intresserad av skyddsskäl mot AF eller specifika händelser”. Beslutsfattaren i ärendet ska i samma konversation skrivit att tolkarna sökte uppehållstillstånd på grund av särskild anknytning till Sverige varför asylskäl inte skulle utredas för tillfället men att deras insats som tolkar behövde utredas ordentligt.

Varför den berörda tjänstemannen och därigenom Migrationsverket avvikit från praxis i just fallet med tolkarna vet vi inte, inte heller framgår det på något tillfredsställande sett i den utredning vi återkommer till. Men nog är det ett anmärkningsvärt agerande från en svensk myndighet, i ett ärende som rör människor som riskerat sina liv i tjänst för Sverige.

Text: Amanda Wollstad.

Den vägledande domen – Problemkalendern #2

Kampanjens viktigaste framsteg under 2016 var den dom som Migrationsdomstolen avkunnade den 7 mars. Domstolen gav då tre av de afghanska tolkarna uppehållstillstånd i Sverige. Domstolen gick helt på advokaternas linje och menade att Europakonventionen tillsammans med utlänningslagen 5 kap. 3 a § tredje stycket var tillämplig.

Domen är lagakraftvunnen. Migrationsverket, som förlorade, hade möjligheten att överklaga, men gjorde inte det. Det är därför som vi menar att myndigheterna har accepterat hur lagen ska tolkas. Migrationsdomstolen är inte en prejudicerande instans, men den som tiger samtycker, och Migrationsverket har inte klagat på domstolens beslut.

Domen bryter ny mark när det gäller hur utlänningslagen och Europakonventionen ska tolkas. Ansvariga för den framgångsrika juridiska processen har advokaterna Ulf Öberg och David Loveday varit. Allt började som ett projekt där de arbetade pro bono, men efter ett tag behövdes ekonomisk förstärkning. Det var för att kunna fullfölja den juridiska processen som pengar samlades in.

Kom pengarna till nytta? Betyder domen något? Utan tvekan är domen en vattendelare. Som vi har berättat om många gånger har de svenska myndigheterna varit ovanligt omedgörliga i frågan om de afghanska tolkarna. In i det sista vägrade Migrationsverket erkänna att Europakonventionen hade relevans. Det var därför som domstolen till sist körde över verket.

Ärendet hade tidigare varit föremål för prövning i domstolen, och då hade domstolen återförvisat ärendet till Migrationsverket. Även Migrationsöverdomstolen hade gjort det. Beskedet från båda domstolarna hade varit samstämmigt. Verket skulle ta hänsyn till Europakonventionen.

När Migrationsverket ändå inte gjorde det blev Migrationsdomstolen kort sagt förbannad och visade var skåpet skulle stå. I sin dom skrev man i för jurister mycket skarpa ordlag.

Ur Migrationsdomstolens dom.
Ur Migrationsdomstolens dom.

Det är sällan en domstol läxar upp en myndighet på detta sätt. Vad som då inte var känt för allmänheten, men som kom att bli det ett par månader senare, var att en hög tjänsteman på Migrationsverket varit och försökt påverka domstolen i smyg. Mer om denna märkliga händelse kommer i morgondagens inlägg.

Varför är då domen så betydelsefull? Jo, det har att göra med 5 kap. 3 a § tredje stycket i utlänningslagen. Här står det att om en person har ”särskild anknytning” till Sverige kan han ansöka om uppehållstillstånd. Och domstolen menar att Europakonventionen ska förstås så att tolkarna har haft en särskild anknytning till Sverige. Domstolen menar att Sverige är skyldigt att skydda tolkarnas liv.

De aktuella paragraferna är inte de som vanliga asylsökande åberopar. Därför kan tolkarna med denna dom som stöd ansöka om uppehållstillstånd på ambassaden i Kabul. Vanliga asylsökande kan inte göra det.

Tyvärr vill dock Utrikesdepartementet ändå inte ta emot några ansökningar. UD tvärvägrar. Det är anmärkningsvärt men dessvärre typiskt för hur staten har agerat i den här frågan allt från första början. Vi kommer att återkomma till UD:s vägran att hantera migrationsfrågor och det gräl som har utbrutit mellan UD och Migrationsverket.

Det finns mycket intressant juridik att nörda ned sig i för den som är lagd åt det hållet. Domar och beslut finns att läsa på denna sida.

Problemkalendern är tillbaks – Kampanjen fortsätter #1

Förra året vid denna tid startade vi kampanjen ”Tolkarna” för att samla in pengar till juridisk hjälp. Vi avslutar nu insamlingen men fortsätter kampanjen. Ett stort tack till alla som har hjälpt till!

Många har skänkt pengar. Andra har hjälpt oss att sprida kunskap om kampanjen. Vi är mycket tacksamma! Cirka 170 000 kr fick vi in.

Hur använde vi pengarna? Lyckades vi åstadkomma någon förändring?

När vi drog igång vår kampanj förra året gjorde vi det genom att publicera en julkalender, som vi kallade problemkalendern. Ett år senare gör vi om samma sak. Med ett inlägg per dag kommer vi att berätta vad era donationer har lett till.

Vi sa att vi skulle använda dem till den juridiska processen och det är också vad vi har gjort. Den 7 mars i år lyckades vi äntligen få en dom i Migrationsdomstolen som säger att tolkarna har rätt att ansöka om uppehållstillstånd i Sverige. Morgondagens inlägg, nr 2 i årets problemkalender, handlar om domen.

Vid sidan av domen har även annat hänt. Mycket som en följd av denna. På lördag presenterar vi den bisarra historien om när Migrationsverket försökte stoppa domen i Migrationsdomstolen. Vi kommer även berätta om de tolkar som fick uppehållstillstånd. Hur gick det för dem?

Utöver detta kommer vi att presentera några av de tolkar som fortfarande är kvar i Afghanistan. De har själva valt att träda fram med sina identiteter. Vi vill visa att det är människor det här handlar om. Människor som Sverige har utsatt för fara men vägrar att hjälpa.

Samtidigt måste vi också erkänna att vi inte lyckats med allt vi hade föresatt oss. Vi hade hoppats att regeringen till sist skulle ta sitt förnuft till fånga, men nej. Det hände inte. Därför ser vi inte att vi har något annat val än att fortsätta kampanjen.

Följ vår kalender och klicka runt på vår uppdaterade hemsida!

Vad handlar egentligen frågan om? I korthet:

  • Sverige hade trupp i Afghanistan 2002–2014. Försvarsmakten anlitade då lokalanställda tolkar, ca 40 st.
  • När Sverige lämnade Afghanistan 2014 valde vi att bara att hjälpa 21 av dem. Resten fick ingen hjälp. De lever under hot i Afghanistan.
  • En dom i Migrationsdomstolen från mars 2016 säger att tolkarna har rätt att ansöka om uppehållstillstånd i Sverige, men svenska myndigheter vägrar att ta emot ansökningarna.
  • Trots upprepade påstötningar från vår sida och tolkarna själva vägrar regeringen göra något.

Läs mer på sidorna ”Detta har hänt” och ”Frågor och svar”.

Tolkfrågan: Vad handlar den om?

2002–2014 deltog Sverige med trupp i ISAF, den fredsfrämjande insatsen i Afghanistan. Försvarsmakten anlitade under denna tid ett 40-tal lokalanställda tolkar.

På grund av tolkarnas arbete för de svenska styrkorna ses de som förrädare av talibanerna och lever under dödshot.

Sverige valde därför att hjälpa några av dem. Men bara några, inte alla. Endast de tolkar som var i tjänst från 2013 till mitten av 2014 fick sina skyddsskäl prövade. Alla andra tolkar som arbetat för Sverige har lämnats utan hjälp.

Idag finns ett 20-tal tolkar kvar i Afghanistan som Sverige vägrar att hjälpa.

Enligt en vägledande dom från i mars 2016 i Migrationsdomstolen har tolkarna rätt att ansöka om permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Trots detta vägrar svenska myndigheter att ta emot ansökningar om uppehållstillstånd. Utrikesdepartementet och Migrationsverket är i konflikt med varandra om hur frågan ska hanteras, och Försvarsmakten menar att den inte heller kan göra något. Ansvaret för att reda ut härvan ligger hos regeringen, men regeringen vägrar att agera.

Just nu lever därför ett 20-tal tolkar under hot i Afghanistan eller i exil. De hotas till livet på grund av sitt arbete för svenska staten, men svenska staten vägrar att hjälpa dem. Kampanjen ”Tolkarna” går ut på att informera allmänheten om tolkarnas situation och kräva av regeringen att den ska se till att tolkarna får en chans att ansöka om uppehållstillstånd i enlighet med svensk lagstiftning.

Läs mer om kampanjen och sakfrågan på sidorna ”Detta har hänt” och ”Frågor och svar”.

Frågor som justitieministern måste kunna svara på i interpellationsdebatten

Imorgon, 14 juni, på eftermiddagen svarar justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) på Allan Widmans (L) interpellation om de afghanska tolkar som fortfarande inte fått någon hjälp av de svenska myndigheterna.

Allan Widman har frågat:

Vilka åtgärder är ministern och regeringen beredda att vidta för att de tolkar som varit anställda vid Sveriges internationella insatser ges möjlighet att få sina asylansökningar prövade vid svensk beskickning utomlands?

Vad bör ministerns svar innehålla? Här är de följdfrågor som Morgan Johansson måste kunna svara på.

1. Enligt uppgifter från Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna finns det alltjämt ett 20-tal tolkar som har tjänstgjort för svenska försvarsmakten, men som fortfarande inte har kontaktats av de svenska myndigheterna trots upprepade besked om att problemet skulle vara löst. Vad avser regeringen att göra för att hjälpa de kvarvarande tolkarna?

2. Den 7 mars i år gav Migrationsdomstolen tre tolkar permanent uppehållstillstånd med hänvisning till Europakonventionen och att de hade ”särskild anknytning” till Sverige. Domen gör att tolkarna inte måste söka asyl i Sverige, utan kan vända sig till svenska ambassaden i Kabul. Ambassaden har dock inte velat behandla ansökningarna. Vad avser regeringen göra för att säkerställa att myndigheterna tar emot och behandlar de ansökningar om uppehållstillstånd som kommer in?

3. Dagens Nyheter publicerade i helgen en artikel om att Migrationsverket försökt stoppa den dom som kom den 7 mars i år med hänvisning till att det kan finnas säkerhetsproblem rörande några av tolkarna. Migrationsverket agerade utanför ramen för den vanliga rättsprocessen, vilket måste sägas vara mycket anmärkningsvärt. Anser ministern att Migrationsverkets hantering av tolkarnas ansökningar om uppehållstillstånd är godtagbar ur rättssäkerhetssynpunkt?

4. Hur många av de kvarvarande tolkarna är det som myndigheterna anser vara en säkerhetsrisk? Rör det sig om några få eller hela den grupp på omkring 20 personer det handlar om?

Nya dokument visar total förvirring i Migrationsverket och UD

Det senaste i tolkfrågan är att Migrationsverket och UD är i luven på varandra. Ingen vill ansvara för tolkarnas rätt att ansöka om uppehållstillstånd. Vi har tagit del av brevväxlingen.

Bakgrunden är att Migrationsdomstolen i Malmö ånyo givit Migrationsverket bakläxa. Verket har velat neka en av tolkarna uppehållstillstånd med hänvisning till att han vill intervjuas för uppehållstillståndet på ambassaden i Kabul. Han är afghan och bor i Afghanistan och hans begäran kan kännas logisk. Men Migrationsverket menade att han skulle ha vänt sig till ambassaderna i New Delhi, Teheran eller Islamabad, eftersom det av någon outgrundlig anledning står så i myndighetens föreskrift. Domstolen höll inte med, utan påpekade att det i samma föreskrifter stod att undantag kan göras.

migdomstolen

Därefter har de två myndigheterna försökt bolla över ärendet till varandra. Det är generande läsning. Från att tidigare ha hävdat att tolken skulle ha sökt uppehållstillstånd i New Delhi, Teheran eller Islamabad har Migrationsverket efter domstolens beslut byt fot, och hänvisar till sin egen föreskrift, samma föreskrift som man bara några månader tidigare tolkat precis tvärtom.

migverket

UD i sin tur har svarat och sagt att man inte vet hur man ska göra. Ambassaden påstår att den inte har den kunskap som krävs: ”Vad gäller bedömning av afghanska dokument så ser vi väldigt få sådana och har inte heller där någon erfarenhetsbank att luta oss mot”. Svenska ambassaden i Afghanistan kan inte läsa afghanska dokument.

ud

Om detta generande faktum avseende UD har vi redan skrivit i en debattartikel i Aftonbladet. Men nu kan vi även visa hur förvirrat Migrationsverket agerat i det att man svängt 180 grader avseende hur man ska tolka sin egen föreskrift.

Men hur kan det vara så här? Vad handlar egentligen förvirringen om? Varför kan inte ambassaden i Kabul hantera ansökningar om uppehållstillstånd inlämnade av afghaner som bor i Afghanistan? Varför vill man att de ska åka till Indien eller något annat land?

Tyvärr vet vi inte, men någonstans har någon bestämt att ambassaden i Kabul inte ska handlägga migrationsärenden som rör afghaner. Den cyniske skulle säga att det är för att försvåra för de afghaner som vill söka uppehållstillstånd i Sverige att göra det. Vi talar nu inte om asyl, utan om uppehållstillstånd på grund av anknytning till Sverige. Det blir ju avsevärt färre ansökningar om de sökande måste åka till Indien för att kunna lämna sin sin ansökan.

Men sen råkar det finnas inskrivet i just samma myndighetsföreskrift en undantagsregel.

föreskrift

Rörigt? Ja, visst är det. Det tycker även vi som arbetat med frågan i flera år. Läget är nu så förvirrat att myndigheterna skyller på varandra. Det är uppenbart att det bara är regeringen som kan reda ut saken. Tre myndigheter har varit och petat i ärendet men ingen vill ta helhetsansvaret. I sådant läge måste regeringen ingripa. Det är just regeringens uppgift att samordna ärenden som har med flera myndigheter att göra.

PS. Vad frågan handlar om nu är alltså tolkarnas rätt att söka uppehållstillstånd i enlighet med den dom som kom 7 mars i år. Denna dom säger att tolkarna har rätt att söka permanent uppehållstillstånd med hänvsning till ”särskild anknytning till Sverige” och Europakonventionen. Tolkarna söker inte asyl. Asyl kan bara sökas i Sverige. De söker uppehållstillstånd och det kan sökas på en ambassad.

Felaktigheter i JO-beslut

Våren 2015 JO-anmälde tolkarnas juridiska ombud Försvarsmakten, Migrationsverket och berörda departement i regeringen. Ombuden som representerat en grupp tolkar sedan 2013 ansåg att grundläggande rättssäkerhet hade satts ur spel, vilket föranledde en JO-anmälan.

För två veckor sedan fattade chefsjustitieombudsmannen Elisabet Fura beslut i frågan. Enligt JO har Försvarsmakten och Migrationsverket inte agerat lagstridigt i behandlingen av tolkarna:

”Mot bakgrund av det som Försvarsmakten har redovisat och vad som i övrigt har framkommit i ärendet saknas det underlag för slutsatsen att någon av de anmälda myndigheterna eller företrädare för dessa har agerat på ett sätt som skulle strida mot lag eller annan författning.”

Kampanjledningen avser med detta inlägg tydliggöra felaktigheter i chefsjustitieombudsmannens beslut.

  • Enligt JO blev Försvarsmakten ålagd att identifiera skyddsbehov för lokalanställda ”…i ett mycket sent skede när myndigheten var i färd med att avveckla sitt uppdrag i Afghanistan.”

Screen Shot 2016-05-24 at 21.27.15

Det stämmer inte. Försvarsmakten har haft gott om tid på sig att identifiera skyddsbehov för tolkar. Det hela började i juli 2012 när 24 tolkar skrev till det svenska sektionskansliet i Mazar-e-Sharif och bad om asyl. I december 2012 skrev UD till regeringen och informerade om antalet tolkar i svensk tjänst. Under mars månad 2013 fick Försvarsmakten regeringens uppdrag att snabbutreda säkerhetshot riktade mot tolkar och i juli samma år upprättade berörda myndigheter (Försvarsmakten och Migrationsverket) och departement i regeringen (Justitie-, Utrikes- och Försvarsdepartementet) en särskild ordning för att bistå tolkar med skyddsbehov:

IMG_4139
Bilaga till JO-anmälan, diarienummer: 1922-2015.

Försvarsmakten har således haft över ett och ett halvt år på sig att utreda skyddsbehov för sammantaget fyrtiotal tolkar innan ISAF-insatsen avslutades i december 2014 och formellt övergick i den icke-stridande insatsen RSM.

Det är förvånande att JO anser att Försvarsmakten haft kort om tid att utreda tolkarnas skyddsbehov. Det var ju Försvarsmakten som försåg UD med uppgifter om antalet tolkar som UD rapporterade om i december 2012, två år innan ISAF-insatsen avslutades.

  • JO har inte granskat utpekade departement som var omnämnda i JO-anmälan.

Först efter mediala påtryckningar upprättade den svenska staten en särskild ordning för att bistå tolkar med skyddsbehov. Ordningen bestod i att tolkar som Försvarsmakten bedömde vara i behov av skydd, fick komma till Sverige som kvotflyktingar. I juli 2013 presenterade Försvarsmakten och Migrationsverket gemensamt denna så kallade ”lösning” på tolkfrågan, framtagen av myndigheterna och representanter från Justitie-, Utrikes- och Försvarsdepartementet:

IMG_4138

Varför har inte JO granskat utpekade departement i regeringen?

För att Försvarsmakten ansåg att det saknades en politisk vilja ”…att inrätta ett mer ändamålsenligt system för att tillgodose de lokalanställdas behov av skydd.”

Screen Shot 2016-05-25 at 00.26.14

Av någon outgrundlig anledning fråntar det därmed den roll regeringen spelat i sakfrågan. Berörda departement har ingått i en arbetsgrupp tillsammans med myndigheterna och tagit fram en ”lösning” som fortfarande, snart fyra år efter att ärendet påbörjades, inte har löst tolkfrågan. Att myndigheterna har ålagts att lösa frågan inom gällande lagstiftning undanröjer inte regeringens delaktighet i förfarandet.

  • Den ”särskilda ordningen” nämns inte trots att den har ansetts vara rättsosäker och förorsakat stort lidande för tolkar som inte inkluderats i förfarandet.

Efter samtal med Försvarsmakten har tvivel rests kring upprättandet av en särskild ordning för att bistå tolkar, myndigheterna har i stället hänvisats till att hitta en lösning inom befintliga system:

Screen Shot 2016-05-24 at 22.13.01

Syftet med UNHCR:s kvotflyktingprogram har aldrig varit att lösa svenska utrikespolitiska statsangelägenheter. Programmet är framtaget av FN och administreras av FN:s flyktingorgan UNHCR för att hjälpa människor ur akuta krissituationer.

Dessutom, alldeles oberoende av det olämpliga i att ett FN-organ tas i anspråk för att lösa nationella angelägenheter, har både statsråd och myndighetsföreträdare bekräftat upprättandet av en särskild ordning.

Tobias Billström, migrationsminister under alliansregeringen, skrev följande om förfarandet i Svenska Dagbladet:  ”Att stödja de tolkar och andra lokalanställda som har bistått den svenska styrkan i Afghanistan är viktigt och från regeringens sida har vi därför säkerställt att det finns en ordning, baserad på individuella lösningar, för att bistå de personer som har stöd- och skyddsbehov.”

Vidare skriver Försvarsmakten om förfarandet i en brevväxling med de juridiska ombuden:

Screen Shot 2016-05-24 at 22.22.45

Menar JO att det inte har upprättats en särskild ordning för att bistå tolkar med skyddsbehov?

Tolkar som Försvarsmakten inte inkluderat i den ”särskilda ordningen” har uppmanats, av myndigheten, att på egen hand söka sig utomlands för att bli del av förfarandet:

FM_SMS_offentlig_handling

En uppmaning som Försvarsmakten har beklagat sig över och som är felaktig eftersom tolkarna inte kan registrera sig som kvotflyktingar utan måste presenteras för Migrationsverket av UNHCR eller en svensk utlandsbeskickning.

Försvarsmakten har i samtal med en tolk hävdat att en asylansökan i Sverige är synonymt med inreseförbud till Afghanistan: falskinfoEtt uttalande som är felaktigt och kan inte betraktas som något annat än ett försök att påverka tolkens val att söka skydd i Sverige. Hela dokumentet går att läsa här: FM_dok_felaktigt_om_asyl.

Migrationsverket fortsätter att uppmana tolkar, som inte har inkluderats i förfarandet, att företa riskfyllda resor till Indien, Pakistan eller Iran för att ansöka om skydd i Sverige. Samtidigt har Migrationsverkets stabsjurist instruerat tjänstemän på svenska ambassader att inte ställa frågor om tolkarnas skyddsbehov.

Tolkar har blivit frihetsberövade och deporterade till Afghanistan efter att ha hörsammat Försvarsmaktens rekommendationer. Migrationsverket uppmanar tolkar att företa onödiga och riskfyllda resor till ett tredje land när det, enligt Migrationsverkets egna föreskrifter, är möjligt för tolkarna att söka uppehållstillstånd på den svenska ambassaden i Kabul.

Det är anmärkningsvärt att JO anser att det saknas underlag ”…för slutsatsen att någon av de anmälda myndigheterna eller företrädare för dessa har agerat på ett sätt som skulle strida mot lag eller annan författning.” Bara underlaget i detta inlägg visar hur tolkarnas fri- och rättigheter har åsidosatts, rättigheter som har grund i Europakonventionen, en svensk lag sedan 1995.