Möt Nasrin, den kvinnliga tolken som Sverige inte vill hjälpa – Problemkalendern #23

Nasrin är en av de tolkar Sverige har lämnat efter sig utan hjälp. I Afghanistan lever kvinnor och män i separata sfärer och det är omöjligt för en svensk man att tala med en obekant afghansk kvinna. För att tala med kvinnor behövs det kvinnliga tolkar och kvinnliga svenska soldater.

En av dem som tjänstgjorde med Nasrin är Karin Eriksson som idag är chefredaktör på Mariestadstidningen. Våren 2012 var hon public affairs officer i Afghanistan. Hon skriver om Nasrin:

”Modig. Det är så jag skulle beskriva Nasrin. Hon var lojal och ville alltid göra sitt bästa trots att det ibland försatte henne i obekväma situationer. Att som ung kvinna i Afghanistan arbeta för ISAF kräver styrka, integritet och ett öppet sinne. Alla egenskaper som Nasrin besitter. Det är med stor sorg jag läser om de konsekvenser som nu drabbar Nasrin och hennes familj.”

Nasrins egen berättelse

Hej vänner!

Mitt namn är Nasrin Majroh och jag är från Afghanistan. Jag är 24 år gammal och just nu studerar jag i Indien med syfte att ta en kandidatexamen. Min familj består av min far, mor, fyra systrar och två bröder. Min far är pensionerad miliär, mamma är lärare på gymnasiet och mina systrar har tagit kandidatexamen i medicinsk vetenskap och handel. Mina bröder går på gymnasiet.

Just nu bor jag i Indien i den vackra staden Chandigarh. Mina föräldrar skickade mig hit för att studera eftersom förhållandena där vi bodde i Afghanistan var osäkra.

Jag började arbeta för den svenska styrkorna i september 2009 medan jag gick i gymnasiet, 12 klass i Jawzjanprovinsen. Jag letade efter ett jobb eftersom jag var tvungen att hjälpa min familj. Jag fick höra av en vän att PRT:et [Provincial Reconstruction Team]* behövde en kvinnlig tolk och eftersom jag kunde tala lite engelska ansökte jag om jobbet. Jag blev kallad till en intervju och skrev sedan kontrakt med dem.

Eftersom jag gick på gymnasiet omfattade mitt kontrakt endast möten med kvinnor inne i stan. Efter tre månader hade jag tagit min examen och då ändrades mitt kontrakt till åtta timmars arbete per dag. Eftersom vår kultur inte accepterar att kvinnor umgås med okända män följde jag med dem [svenska trupperna] på möten som med kvinnor inne i stan och andra områden. Jag förberedde också rapporter inför mötena för det det team jag skulle arbeta med. Jag har också varit i andra provinser som Sarepul och Balkh eftersom de svenska trupperna inte hade någon kvinnlig tolk där.

Efter ett tag började de ta med mig på uppdrag i distrikt långt bort, vilket var en utmaning för mig, men jag accepterade detta eftersom jag ville interagera med människor i byarna också. Senare blev jag förflyttad till CNL [Camp Northern Lights]** eftersom jag hade en dispyt med chefen för Supreme*** i campen Monitor Jawzjan.

I CNL fick jag göra mycket mer och åka på fler uppdrag jämfört med Camp Monitor. Vi arrangerade möten och anordnade seminarier för kvinnliga poliser på olika ställen. I juni 2012 fick jag ett stipendium från utbildningsministeriet och min familj tvingade mig att åka till Indien eftersom de inte kände sig säkra på grund av mig.

Jag läser på mitt sista år på universitetet och är mycket orolig för min framtid. Säkerhetssituationen i Afghanistan försämras dag för dag och det kommer att bli svårt för mig att åka tillbaka.

Tro mig, min familj vill inte ens att jag kommer hem vid högtider på grund av säkerhetssituationen. De har lämnat Jawzjan för en månad sedan på grund av mig och säkerhetsläget, och av att de blivit hotade av en obekant person. Just nu bor de hos släktingar men vi vet inte vad vi ska göra eller vart vi ska bege oss.

Jag är säker på att motståndsmännen kommer att döda mig och hela min familj om de får chansen, och jag är mycket orolig för detta.

Helt ärligt finns det ingen säker plats för mig och min familj i Afghanistan.

När jag fick höra att den svenska regeringen hade bestämt att tolkarna skulle få söka asyl åkte jag till Afghanistan och kontaktade Gender Field Advisor vid CNL i Balkh och bad honom om ett möte. Eftersom jag var den förste kvinnlige tolken som hade arbetat för dem borde jag i alla fall ha fått chansen till ett möte. Efter att han hade kontrollerat mina uppgifter, och var säker på att jag var en av tolkarna, sa han att han skulle göra ett försök, men han gjorde ingenting.

Jag ringde honom tre gånger under tre veckor, men den fjärde veckan hade numret stängts av. Jag bestämde mig för att åka till campen och när jag kom dit hade den militära delen redan lämnat campen och Balkh. Jag brast i gråt och kunde inte förstå varför den svenska militären gjorde så mot mig. Det är något som jag ofta tänker på.

När jag kom tillbaka från Afghanistan åkte jag till svenska ambassaden i New Delhi, i Indien, men tilläts inte komma in eller träffa någon eftersom jag inte hade bokat tid. Jag skrev då ett e-mail, berättade allt och bad om ett möte, men responsen från ambassadpersonalen var negativ. Svaret jag fick var att eftersom jag hade arbetat med [den svenska] militären i Afghanistan kunde svenska ambassaden i Indien inte hjälpa mig utan föreslog att jag skulle vända mig till FN.

Jag vill hjälpa mitt land men situationen tillåter inte mig att leva fridfullt i mitt eget land på grund av att jag har arbetat med utlänningar och med utländsk militär. Ja, jag önskar att få komma till Sverige och bo där i fred, arbeta och hjälpa människor i nöd.

Nasrin Majroh

*PRT är namnet på den typ av civila och militära enhet som ISAF, International security assistance force, skapade för att skapa säkerhet i Afghanistan.
**CNL, Camp Nordic Light är namnet på den svenska militära campen i Mazar-e-Sharif.
***Supreme är ett företag som tillhandahåller tjänster för försvarsmakter i internationella insatser. Sverige har både haft tolkar direkt anställda av svenska försvarsmakten och via Supreme.

En reaktion på “Möt Nasrin, den kvinnliga tolken som Sverige inte vill hjälpa – Problemkalendern #23”

Kommentarer inaktiverade.