Detta har hänt

Patrull
Foto: Försvarsmakten

Det var i juli 2012 som 24 tolkar skrev ett brev till svenska ambassadkontoret i Mazar-e-Sharif och bad om asyl i Sverige. ISAF, den internationella militära insatsen i Afghanistan, skulle avvecklas och de tolkar som hade tjänstgjort tillsammans med svenska förband bad Sverige om hjälp. De var rädda för att bli utsatta för repressalier från talibanernas sida den dagen de svenska styrkorna lämnade landet.

Sedan dess har frågan om tolkarna varit en följetång i svensk politik. En fråga som flera gånger har sagts vara löst men ändå kommit tillbaka. Hur blev det så?

Det började som sagt med en asylansökan. Tolkarna fick inget svar på sin ansökan men den kom till svenska mediers kännedom. Frågan gick då till dåvarande migrationsministern Tobias Billström som svarade att ”Jag tycker att det skulle vara helt orimligt om en person som varit anställd av svenska staten fick en förmånligare behandling än en person som inte varit det”.

Därmed låste sig frågan på ett olyckligt vis. Migrationsverket förklarade att asyl endast kunde sökas på plats i Sverige, och ingen myndighet trädde fram och tog tag i problemet.

I december samma år uppmärksammade journalisten Johanne Hildebrandt problemet i en krönika i SvD och kort därefter i februari 2013 följde tankesmedjan Frivärld upp med att publicera en kort rapport och debattartikel i SvD. I och med det kom problemet till allmänhetens kännedom och regeringen och myndigheternas agerande ifrågasattes.

Den omfattande mediala uppmärksamheten omkring tolkarnas situation gjorde att Försvarsmakten beslutade att göra en snabbutredning. Därefter fick Försvarsmakten och Migrationsverket regeringens uppdrag att hitta en lösning, och i juli samma år presenterades ”lösningen”.

Lösningen skulle bestå i att Försvarsmakten inventerade skyddsbehovet hos tolkarna och andra lokalanställda. Därefter skulle man låta dem som hade ett skyddsbehov flyttas till ett annat land och registreras som flyktingar hos UNHCR. Sverige skulle sedan kunna ta hit dem som kvotflyktingar. Man kallade metoden för den ”särskilda ordningen”.

Inventeringen av skyddsbehovet stod klar i december 2013. Migrationsministern meddelande vid det tillfället på sin Facebooksida att problemet var löst. Hur många det rörde sig om kunde myndigheterna inte säga något om av sekretesskäl, menade man.

Emellertid var inte alla övertygade om att problemet verkligen var löst. Frågor ställdes om hur många tolkar och andra lokalanställda det rörde sig om. På vilka grunder hade vissa bedömts ha skyddsbehov men inte andra? Varför fanns det ingen insyn i frågan? Och varför hade regeringen haft en så negativ inställning till att hjälpa tolkarna från första början? Fyra Afghanistanveteraner skrev därför en kritisk debattartikel och krävde öppenhet i frågan.

Hemlighetsmakeriet omkring ”den särskilda ordningen” gjorde att debatten om tolkarnas situation aldrig försvann. Många frågor förblev obesvarade. Till sist fann sig myndigheterna tvungna att vara öppna med hur många tolkar det var som hade fått komma till Sverige. I juli 2014 meddelade Migrationsverket att de sista tolkarna nu hade anlänt till Sverige. Det rörde sig om 21 tolkar och två vakter plus deras familjer, sammanlagt 68 personer.

Trots detta kvarstod ännu frågor. Det fanns tolkar kvar i Afghanistan utöver dem som hade fått komma till Sverige som kvotflyktingar. De kunde visa att de hade tjänstgjort med den svenska försvarsmakten, men hade inte inkluderats i den ”särskilda ordningen”. De visste inte varför och fick inte svar på sina frågor av de svenska myndigheterna.

Advokaterna David Loveday och Ulf Öberg hade sedan 2013 tagit sig an ett antal av dessa tolkar och valde att pröva ett fall rörande sju klienter i Migrationsdomstolen. De hävdade att Europakonventionen stadgade att Sverige hade ett särskilt ansvar för den personal som arbetat för svenska staten.

I oktober 2014 dömde domstolen till en av klienternas fördel. Enligt Migrationsdomstolen var Migrationsverket skyldigt att pröva tolkarnas skyddsskäl enligt Europakonventionen varför fallet återförvisades till Migrationsverket. Migrationsverket överklagade men blev nekat en prövning i Migrationsöverdomstolen.

I och med detta borde svenska staten förstått att något blivit fel och att den ”särskilda ordningen” berövat minst 22 tolkar en chans att få sina asylansökningar prövade. Men det var bara början på den rättsliga röra som skulle komma.

Loveday och Öberg fortsatte att driva sina klienters ärenden. De försökte få fram information från Försvarsmakten och Migrationsverket om hur urvalet till den ”särskilda ordningen” hade gått till. De försökte ta reda på skälen till varför deras klienter inte hade valts ut. Något svar fick advokaterna aldrig, som därför valde att JO-anmäla Försvarsmakten.

Samtidigt gick rättsprocessen vidare för fyra av advokaternas klienter. Migrationsdomstolen hade i sin dom instruerat Migrationsverket att den var skyldig att ta hänsyn till Europakonventionen, men verket visade sig vara mycket motsträvigt. Det gick till och med så långt att generaldirektören, Anders Danielsson, själv förklarade att han inte ansåg att domen var prejudicerande.

När Migrationsverket således skulle pröva fyra tolkars ansökningar på nytt vägrade man följa Migrationsdomstolens tidigare anvisningar. Resultatet blev att Migrationsdomstolen i en ny dom, den 7 mars 2016, körde över verket och beslöt att tre av tolkarna skulle få permanent uppehållstillstånd. Den fjärde hade redan fått uppehållstillstånd i Tyskland och det kunde inte fastställas att han verkligen hade jobbat för den svenska försvarsmakten.

Inte heller där tog den juridiska röran slut. För med den nya domen som gav tre tolkar permanent uppehållstillstånd visade det sig att tolkarna har rätt att söka uppehållstillstånd direkt på ambassaden i Kabul. Domen hänvisar till Europakonventionen och utlänningslagen 5 kap. 3a §, tredje stycket, punkt 3, där lagen säger att den som har ”särskild anknytning till Sverige” har rätt att söka uppehållstillstånd.

Asyl kan bara sökas på plats i Sverige, men uppehållstillstånd enligt 5 kap. 3a §, tredje stycket, punkt 3, kan sökas direkt på en ambassad. Problemet är bara att ambassaden i Kabul alls inte var förberedd på detta och menade sig inte kunna handlägga några migrationsärenden. Just nu bråkar därför UD och Migrationsverket om vem som ska hantera tolkarnas ansökningar. Bråket är inte löst.

Inte nog med detta kunde Dagens Nyheter den 10 juni 2016 avslöja att en av Migrationsverkets stabsjurister hade försökt stoppa den dom som kom 7 mars samma år. Hon hade oanmäld dykt upp på ansvarig rådmans kontor och förklarat att det fanns hemliga uppgifter om att tolkarna skulle utgöra en säkerhetsrisk. Exakt vad detta skulle handla om ville hon inte berätta. Migrationsdomstolen lämnade dock dessa uppgifter utan avseende eftersom den inte kan ta hänsyn till påverkansförsök som sker vid sidan av den gängse rättsprocessen.

Stabsjuristens agerande strider mot grundläggande regler för hur en rättsprocess ska skötas och händelsen föranledde därför Migrationsverket anmälde det inträffade till sin egen tillsynsenhet.

I oktober 2016 var Migrationsverkets egen utredning klar och verkets rättschef tvingades erkänna att stabsjuristen agerat felaktigt. Det fanns inget säkerhetshot i det aktuella fallet, menade han.

Under 2016 var det också första gången som en minister tvingades svara på frågor i riksdagen om tolkfrågan. Det var Allan Widman (L) som hade lämnat in en interpellation och frågat varför frågan ännu var olöst. I debatten som följde kunde migrationsminister Morgan Johansson (S) inte ge något uttömmande svar. Han menade att myndigheterna hade gjort allt som behövdes och att man inte kunde hjälpa alla. Någonstans måste en gräns dras, menade han.

Migrationsministerns besked i somras om att Sverige gjort allt som kunnats göra stämmer inte eftersom det fortfarande finns ett 20-tal tolkar kvar i Afghanistan eller som lever i exil. De kan visa att de har tjänstgjort med den svenska försvarsmakten. Men de svenska myndigheterna vägrar att ha med dem att göra. Den svenska ambassaden i Kabul har inte ens velat ta emot deras ansökningshandlingar, vilket strider mot hur en svensk förvaltningsmyndighet ska agera enligt lag (Förvaltningslagen).

Varför Sverige så envist vägrar att hjälpa de tolkar som har tjänstgjort med Försvarsmakten är fortfarande en gåta. Regeringen har inte kunnat förklara varför myndigheterna inte vill följa den dom som Migrationsverket utfärdade i mars 2016. Den har inte kunnat förklara varför ärendet aldrig tycks vilja försvinna, och den tycks inte heller kunna förklara varför UD och Migrationsverket grälar inbördes om hur tolkarnas ansökningar om uppehållstillstånd ska hanteras.

Kampanjen för att ge alla tolkar en rättssäker prövning av sina skyddsskäl fortsätter därför.

Texten är uppdaterad 29 november 2016.