Det glömda attentatet och hoten som består – Problemkalendern #9

Vår tolk Javed drar upp huvan på tröjan och ställer sig mellan mig och den svenska pansarterrängbilen. En misstänkt självmordsbombare har stoppats i ett tätbefolkat område. Den omedelbara faran är över, men vi är helt beroende av tolken för att reda upp situationen. Han är uppenbart obekväm, vi pratar ofta om det. Han bor i staden och någon i den växande folkmassan kommer att känna igen honom. Det går nästan att ta på hans oro och rädsla, men ändå fortsätter han att tolka för att vi ska kunna lösa uppgiften. Under de månader vi arbetat tillsammans har han ofta visat sin rädsla, men jag har aldrig hört honom klaga.

En central del i debatten som ofta glömts bort är att hotbilden mot tolkarna uppstått på grund av det arbete de utfört för Sverige. Möjligen ligger en del av den politiska beröringsskräcken med tolkfrågan i en oförståelse för detta faktum, eller en ovilja att skapa en särskild lösning för en så pass liten grupp. Men det moraliska ansvaret kvarstår, likväl som behovet av att hitta en långsiktig lösning. Det är rimligtvis inte sista gången Sverige kommer att sända fredsbevarande styrkor utomlands.

Även efter att Sverige dragit tillbaka sitt större truppbidrag finns oron kvar i Afghanistan. Den 10 november rammade en självmordsbombare det tyska konsulatets anläggning i Mazar-E Sharif med en lastbil innan han detonerade sprängladdningen den var lastad med. Sex människor dog och 128 skadades i den enorma explosionen. Huvuddelen av de skadade var afghaner, minst 10 var barn. Talibanerna som tog på sig attentatet menade att syftet var vedergällning, och att attentatsmännens uppgift var att döda alla som fanns på konsulatets område.

Attentatet var ett av de värsta som skett i staden men nyheten drunknade i rapporteringen efter det amerikanska valet. Så även det faktum att svenska utrikesdepartementet den 22 september 2014 invigde ett svenskt sektionskontor som grupperades på samma plats. Enligt uppgift hade UD dock dragit tillbaka sina medarbetare vid tillfället för attentatet. Sammantaget visar dock denna och andra händelser att en långvarig fred i Afghanistan tyvärr inte är nära förestående.

Min gamle tolk Javed hörde nyligen av sig igen. Sedan de svenska styrkorna dragit sig tillbaka har han arbetat för en del andra organisationer, men inte utan svårigheter. Han har stannat i Afghanistan för sin familjs skull, men det är också på grund av den som han överväger att fly landet. Han beskrev hotbilden som finns mot honom och undrade hur han skulle kunna komma i kontakt med Callis Amid för att få hjälp.

Hans fråga är värd att reflektera över. Den sätter ord på hans oro samtidigt som den ger ett gott betyg för den tilltro han ändå sätter till oss han arbetat med, inte minst Callis som han aktivt frågar efter. Men det jag kanske mest reagerar över är att en individ som befinner sig under livshot sätter sitt främsta hopp om hjälp till en svensk privatperson. Det är inte ett gott betyg för de svenska myndigheterna.

David Bergman

Afghanistanveteran